Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Nair formulerar en ovanlig danshistorisk dialog.

Mer än reproduktion.

Rani Nair i ”Future Memory”.Bild: Julia Lindemalm
Koreografen Rani Nair sitter i skräddarställning ovanpå en tjock-tv. I rutan flimrar den indiskbördiga dansaren Lilavati, som i tomteröd sparkdräkt och midjelångt hår dansar Kurt Jooss stycke ”Dixit Dominus”, skapat särskilt för henne. Händels körverk pressas genom tv:ns trånga högtalarsystem; den raspiga ljudbilden illustrerar avståndet i tid och rum. Så berättar Rani Nair vad hon ser inne i sitt huvud när hon hör musiken. Hur hon arkiverat dansens rörelser i sitt kroppsminne. Ibland som poetiska bilder, ibland i form av detaljer: ”Här brukar jag tänka på Lilavatis handleder.” ”Här kan man se hennes långa hår sticka fram bakom ryggen.”
Scenen är hämtad ur Rani Nairs dekonstruktion av ”Dixit Dominus”, som fick sin urpremiär på Dansstationen (4.12) och som dansas i Lunds konsthall i helgen (8-9.12). Titeln ”Future Memory” vittnar om komplexiteten hos ett verk i lager på lager-teknik. Här konfronterar Rani Nair sitt personliga arv efter Lilavati; ett arv som även inbegriper en garderob, ett ormskinnsskärp, en uppsättning fotbjällror och en flaska urinfärgad parfym. Föremålen lyfts in på scenen, ett i taget, och bärs fram så att vi ska känna och lukta historiens dammiga magier.
Rani Nairs sätt att konfrontera sig själv som danshistorisk arvtagare liknar ett konstnärligt forskningsprojekt, som innefattar materialinsamling, kritisk hållning och ett utforskande formarbete. För tio år sedan närmade hon sig ”Dixit Dominus” med stolthet och vördnad – hon skapade helt enkelt en spegel där Lilavatis hår, kostym och rörelse gav återsken åt det förflutna. Som nästa steg skrev hon brev till den döda Lilavati om sina dubier. I ”Future Memory” gestaltas i sin tur ett kärvt, kärleksfullt perspektiv på vad som händer i överlämningen mellan en kropp och en annan. Verkets tillkomst dissekeras och repetitionsprocessen är nu integrerad i en ny koreografisk rymd, där Rani Nairs spetsfundiga humor, postkoloniala orientering och rörelseattacker ligger i centrum.
När en projektion av Rani Nair fladdrar utanpå en filmad Lilavati; båda dansar ”Dixit Dominus” fast med nästan trettio års mellanrum, accentueras frågan om hur danskonsten kan överleva mellan generationer. Dans måste överföras mellan människor, bortom slutna partitur och stumma boksidor. Men dans förtjänar också att bli något mer än ren reproduktion. I ”Future Memory” formuleras en ovanlig danshistorisk dialog, byggd på en metod som jag hoppas ska smitta av sig. När Rani Nair riktar en hårtork mot en av Lilavatis kostymer, böljar benen på den laxrosa dräkten likt ett spöke i luften. Som en metafor för hur dansens rörelser kan överleva – och kanske till och med överträffa – sin människa.
Gå till toppen