Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Nere för räkning i Europa

Så har ännu ett EU-toppmöte i skuldkrisens spår klarats av, denna gång med en bankunion i fokus. Fast ingen vändning är i sikte, trots alla deklarationer och stödinsatser.

En kvinna i Barcelona protesterar mot vräkningar.Bild: Foto: Manu Fernandez
En del länder, däribland Sverige, klarar sig förhållandevis bra, men i eurozonen fortsätter problemen. Där har arbetslösheten nått rekordnivån 11,7 procent; i Spanien och Grekland har den passerat 25-procentsstrecket. Beskedet i förra veckan att Italiens teknokratiske premiärminister Mario Monti snart avgår och att olyckan Silvio Berlusconi planerar en comeback har ökat oron för ett haveri i euroområdets tredje största ekonomi. Frankrikes situation, med försvagad konkurrenskraft och kroniska budgetunderskott, blir allt mer utsatt.
Krisen är på väg in i sin tredje – och farligaste – fas.
Den första var finansiell med vacklande banker och skenande underskott. Den andra var politisk; regeringar föll som takpannor för stormen.
Den tredje fasen är social.
Ihållande nedskärningar och negativ eller obefintlig tillväxt river och sliter i det samhällskontrakt som bär upp den europeiska välfärdsmodellen. Demonstrationer, strejker och andra missnöjesyttringar, ofta våldsamma, är idag så vanliga att de reduceras till notiser.
Det rör sig alltså om den djupaste krisen i EU:s historia – och om den allvarligaste utmaningen för Europa sedan depressionen och andra världskriget.
Men diskussionen tenderar att bli så abstrakt att allvaret liksom förångas: brandväggar, stabiliseringsmekanismer, kapitalinjektioner, strukturreformer, euroobligationer. Beloppen är så svindlande att de blir ofattbara.
Men om krisens verkningar betraktas underifrån, genom enskilda öden och detaljer, framträder den i hela sin konkreta och mänskliga vidd.
Här några exempel från de senaste månaderna:
*Amaia Egaña blev 53. Hon kastade sig mot döden från sin lägenhet på fjärde våningen medan utmätningspersonal försökte vräka henne på grund av uteblivna avbetalningar på bostadslånet. Tragedin inträffade i den baskiska staden Barakaldo. Det var det andra vräkningsrelaterade självmordet i Spanien under hösten. Sedan den spanska låne- och fastighetsbubblan sprack 2008 har bankerna beslagtagit 400 000 bostäder. De upprörda reaktionerna på Egañas förtvivlade handling fick landets ekonomiminister att utlova ett stopp för vräkningarna. (Reuters)
*Elena heter en grekiska som för något år sedan diagnostiserades med bröstcancer. Men hon blev arbetslös, förlorade sin sjukvårdsförsäkring och hade inte råd att uppsöka läkare. I Grekland fick arbetslösa tidigare behålla sina försäkringsförmåner i ett år, varefter de garanterades grundläggande offentlig vård. Det ändrades i juli 2011 sedan Greklands långivare drivit igenom att alla måste betala ur egen ficka när försäkringen har löpt ut. Elena fastnade i den fällan. När hon äntligen fick träffa en doktor som utan kostnad tar emot de mest utsatta hade Elenas tumör vuxit till en apelsins storlek. Den hade brutit igenom huden och Elena försökte stoppa vätskorna från såret genom att trycka in pappersservetter. Doktorn som tog emot Elena sade i en intervju: "När vi såg henne blev vi mållösa. Alla grät." (New York Times)
*Vakter och frigivna fångar vittnar om olidliga förhållanden i Portugals fängelser med misshandel, mord och usla sanitära förhållanden. Stöldbrotten i Portugal har ökat med 22 procent sedan 2008 och många som döms för småförseelser, till exempel i trafiken, har inte råd att betala böter. Istället slängs de i fängelse under några månader. Det har lett till en överbeläggning som förvärras av nedskärningar. Portugal hade planerat för tio nya fängelser; nu byggs bara ett. Det har gått dithän, berättar fångvaktaren Júlio Rebelo, "att vi numera måste ta med eget toalettpapper till jobbet". (Herald Tribune)
Så ser det ut i Europa 2012. Och 2013 lär inte bli bättre. För den onda cirkeln kan bara brytas om nödvändiga åtgärder för att på sikt sanera statsfinanserna kombineras med mer kortsiktiga och tillväxtfrämjande stimulanser. Utan tillväxt kommer Europas krisländer inte att kunna återhämta sig. Men hittills har EU – och då särskilt Tyskland, understött av Sverige – insisterat på nedskärningar och skattehöjningar som dämpar den ekonomiska aktiviteten. I Grekland, där läget är värst, räknar centralbanken med en BNP-minskning 2008–2013 på 24 procent. Att i ett sådant klimat försöka vitalisera och reformera en dysfunktionell ekonomi är omöjligt.
I kriser av denna magnitud existerar bara ett recept om demokratin skall klara påfrestningarna: Keynes.
Sprickorna syns redan i den demokratiska fasaden. Nynazistiska Gyllene gryning är Greklands tredje största parti. Ungern, som fått internationella nödlån, regeras av en auktoritär högerregering. Främlingsfientliga rörelser och partier har blivit en del av det politiska livet i länder som Belgien, Holland och Frankrike – och kanske är det på väg att bli så även i ett relativt fredat Sverige.
Det är därför en händelse som ser ut som en tanke att svenska bokförlag under det senaste året har valt att återutge tre klassiker som på olika sätt belyser Europa under de år då en ekonomisk kris, depressionen, röjde väg för diktatur och krig.
Tre författare ropar varnande från sina gravar.
Stefan Zweig, österrikisk jude, flydde undan nazismen och hamnade, via England och USA, i Brasilien, där han skrev sin sista bok, ett av memoarlitteraturens mästerverk. I Världen av i går berättar Zweig om sin egen generations bedrägliga känsla av att före 1914 leva i den bästa av världar, "trygghetens gyllene tidsålder".
Det var fred, kulturlivet blomstrade, utvecklingen gick stadigt framåt och den habsburgska monarkin utgjorde själva symbolen för denna ordning. Ungefär så som senare generationer har kommit att uppfatta dagens demokratiska och fredliga Europa. Men historien tar aldrig slut. Det första världskriget, urkatastrofen, förändrade allt och visade sig vara havande med det andra – och med nazismen.
Förtvivlad över Europas belägenhet begick Zweig 1942 självmord tillsammans med sin hustru sedan han postat sitt manus till förläggaren.
Hans Fallada, som egentligen hette Rudolf Ditzen, var en tysk författare som stannade kvar i Berlin under kriget. I Ensam i Berlin, som kan läsas som både thriller och historiskt dokument, berättar han om paret Otto och Anna Quangel. Sedan deras son stupat bedrev de en småskalig agitation mot nazistregimen. De fanns på riktigt och blev avrättade.
Fallada beskrev förtrycket, censuren, anpassligheten och paranoian i den tyska vardagen, personifierat av den känslokalle kommissarien Escherich. Få böcker har så tydligt förmedlat diktaturens realiteter; de svider i skinnet.
Fallada, som levt ett hårt liv, avled 1947, några månader innan boken kom ut.
George Orwell hade hjärtat till vänster, men diktaturkramarna förlät honom aldrig att han var både antifascist och antikommunist, en hållning som resulterade i två av 1900-talets viktigaste kampromaner mot totalitarismen: Djurens gård och 1984. Hans debutbok, Nere för räkning i Paris och London, är inte lika berömd men fortfarande läsvärd, trots att en och annan tidstypisk fördom smög sig in i texten. Nu föreligger den i svensk nyutgåva med förord av Peter Luthersson.
Nere för räkning i Paris och London kom ut 1933, när depressionen var som djupast, och handlar om hur Orwell kring 1930 levde på skuggsidan i de två metropolerna. Han överdrev sitt elände, men skildringen av hur fattigdom passiviserar och bryter ned är fortfarande oöverträffad i sin kombination av journalistisk precision och litterär gestaltning. George Orwell dog 1950, ett halvår efter utgivningen av 1984.
Då och då kan man i debatten om Europas nuvarande kris stöta på argumentet att det nog bara är nyttigt för länder som levt över sina tillgångar att få känna av konsekvenserna. Det underliggande antagandet, särskilt på högerhåll, är att fattigdom disciplinerar och motiverar. Orwell visade att det förhåller sig tvärtom. Han skrev om sin egen erfarenhet:
"Man trodde att det skulle vara mycket enkelt; det är utomordentligt komplicerat. Det är fattigdomens säregna låghet man först upptäcker; de ytterligheter den för en till, den tilltrasslade gemenheten, att få nöja sig med smulorna från de rikares bord."
Fattigdomen, fortsätter Orwell, "utplånar framtiden".
Orden är som ett memento till Europas beslutsfattare:
Människor utan framtid har, helt följdriktigt, inget intresse av reformer för framtiden. Risken är att de istället – återigen – söker sig till de enkla lösningar som är Europas förbannelse.

Mer att läsa:

Världen av i går. En europés minnen (Ersatz) av Stefan Zweig.
Ensam i Berlin (Lind & Co) av Hans Fallada.
Nere för räkning i Paris och London (Atlantis) av George Orwell.
Keynes. The Return of the Master (Public Affairs) av Robert Skidelsky.
Gå till toppen