Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

De köar med livet som insats

Den rebellkontrollerade gränsstaden Azaz räknas som relativt säker, trots att strider pågår i tre vädersträck. Många har flytt hit från Syriens mer krigsdrabbade områden, men i staden råder akut brist på allt.

– Flygvapnet! skriker någon i kön till bageriet.
Mullret från stridsflygplanet gör stämningen orolig, men kön skingras inte, trots att folksamlingar vid bagerierna tidigare varit mål för regimens bomber. Ingen vill förlora sin plats.
– Jag är beredd att riskera mitt liv för tolv brödbitar, trots att det inte ens räcker för att mätta min familj. Det är fel, så ska ingen behöva tänka, säger Mahmud, pappa i en familj med tolv barn.
Klockan har blivit nio på morgonen, och över 400 människor står nu samlade utanför den lilla luckan i väggen som utgör bageriet. Många har väntat i snart tio timmar. Kvinnorna köar från vänster, männen från höger. Ju närmre brödluckan, desto tätare blir kön. Precis framför utlämningen är kösystemet uppluckrat och människorna trängs och knuffas för att komma åt sin ranson.
Två barn kommer ut från folkmassan med varsin brödhalva i handen, den yngre av dem river av en bit och äter ivrigt.
– Det lilla vi kan köpa här räcker inte ens till frukost för hela familjen. Så har det varit i tre månader. Ibland kan vi låna av någon granne, ibland av andra familjer. Men oftast går vi hungriga, säger Kamal, som inte vill uppge sitt efternamn.
Ibland tar han sig över gränsen till Turkiet illegalt och hämtar mjöl eller bröd. Annars skulle familjen inte överleva, säger han. Trots det har han aldrig tänkt tanken att stanna kvar i Turkiet, eller flytta till något av flyktinglägren.
– Jag går hellre hungrig än bor i de där lägren. Här har jag i alla fall min värdighet kvar. Jag tänker aldrig lämna mitt hem, även om al-Assad kommer och knackar på.
Något kvarter längre ner på gatan går en man in på ett av stadens få öppna apotek och frågar efter huvudvärkstabletter. Ismail Nasso bakom disken ger mannen en uppgiven blick. Tabletterna har fortfarande inte kommit.
– Folket behöver medicin och jag vill kunna hjälpa dem. Det var därför jag valde det här yrket. Men varje gång måste jag göra dem besvikna.
Regeringsstyrkorna brände många apotek innan de flydde Azaz undan rebellerna. Även stadens matbutiker utsattes för brandattacker efter att de plundrats, berättar invånarna.
Needal och hans bror Muhammed hade fått nog av att titta på. Med hjälp från kontakter i Europa startade de en hjälporganisation. I en skola har de gjort i ordning rum för familjer som tvingats ur sina hem på grund av kriget.
– Det här är vår första dag, och ett hundratal har redan kommit till oss. Främst från byn Meenah där rebellerna och regeringstrupperna slåss om ett flygfält, säger Muhammed.
En vit lastbil kör in på skolgården, och barnen flockas runt den. Med sig har den mat för tre dagar som måste räcka i minst en vecka.
– Det finns helt enkelt inte tillräckligt med mat i staden, säger Needal Zamont.
På övervåningen bor Mahmud abu Khatab. Han är 22 år gammal och skadades när hans FSA-bas bombades av armén. Mahmud låg på sjukhus i två veckor innan han tog sig till skolan i Azaz.
I ena hörnet står en säng och en plaststol, i andra ligger två tunna madrasser och i mitten finns en liten kamin. Här bor Mahmud abu Khatab med sina tolv syskon. De har fem filtar att dela på, och eftersom oljan är näst in till slut i hela Azaz har de börjat använda de få trämöbler som fanns till brasved.
– Nätterna är kalla, vad ska vi göra? säger han.
Klockan tio kommer ännu en skadad FSA-soldat till skolan. Han placeras i rummet mitt emot Mahmouds, och det visar sig vara hans kusin Musa.
Musa säger att han slogs mot regeringsstyrkorna i centrala Aleppo när en prickskytt träffade honom i magen. Han togs snabbt in för vård, men regeringsstyrkorna attackerade sjukhuset kort efter och Musa var tvungen att flyttas. Han lades i en bil och kördes direkt hit.
Han ligger på golvet inbäddad i två filtar, omgiven av sin familj. Bredvid honom ligger en ljusblå medicinask. Det är den enda hjälp han har mot smärtan, svaga värktabletter.
– Vi behöver vapen som kan skada flygplanen. Hade vi det skulle kriget vara över på tre veckor, det är jag helt säker på. Men nu kommer många fler att dö innan vi vinner. I onödan.
Musa är näst äldst i syskonskaran. Två av hans yngre bröder som är 16 och 17 är kvar i Aleppo och slåss mot regimen.
– Det känns inte bra att lämna dem, jag har lovat mamma att hålla dem säkra. Men jag har inget val. Helst skulle jag se att de gick i skolan, men just nu känns det väldigt långt borta, säger Musa.
Hjälpkontoret för Aleppo och den kringliggande landsbygden är inträngt i en gammal bensinmack i Azaz. Den lilla mängd bensin som finns ransoneras noga för att täcka de viktigaste behoven. Utanför står män i militärkläder med varsin Kalasjnikov slängt över axeln.
Enligt Muhammed abu Ahmed, chef på hjälpkontoret, bor det just nu 1 500 flyktingfamiljer i staden.
– Många av familjerna består av över tio medlemmar, så det rör sig om ganska många, säger han.
Flyktingarna lider av akut brist på allt. Det finns varken tillräckligt med mat, kläder, medicin eller olja för att värma upp husen. På nätterna kryper temperaturen ner nära noll, och det är fortfarande bara början av vintern.
– Den mat, medicin och filtar vi har räcker till knappt 20 procent av de vi ska hjälpa. Omvärlden lovar, men inget kommer.
Gå till toppen