Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Provocerande sömnig deckare

Hanna Hallgren visar att hon älskar den romantiska traditionen men hon har sin styrka främst i den politiska dikten, skriver Eva Ström.

Omslag till "Styckerskan från Lilla Burma".Bild: Albert Bonniers förlag
Jag vet inte hur många deckarbaksidestexter jag läst som utlovar polisinspektörer som snubblar över spår som ”leder långt tillbaka i tiden” och bestialiska mord som får ”gamla händelser att nystas upp”. Det finns ett kittlande sug i ”cold cases”, ouppklarade fall, som gör dem särskilt lämpade för kriminalromaner. Att kartlägga det förgångnas halvt förmultnade pusselbitar är intellektuellt mer tillfredsställande än att försöka skapa ett sammanhang i det kaos av valmöjligheter som är nuet.
Tillbakablickandet ger också författaren möjlighet att berätta två historier. En kriminalroman består alltid, som narratologen Tzvetan Todorov har anfört, av två berättelser: en historia om ett brott, en annan om undersökningen av brottet. Genom att förlägga mord och mordutredning till två olika tidsplan blir det tekniskt enklare att levandegöra två historier parallellt.
”Styckerskan från Lilla Burma”, Håkan Nessers femte och sista bok om polisen Gunnar Barbarotti i Kymlinge, är utomordentligt representativ för denna metod. Barbarotti, hårt drabbad av sin hustrus bortgång, tilldelas ett ”cold case” som arbetsträning. Ellen Bjarnebo bodde på Lilla Burma utanför Kymlinge när hon 1989 mördade och styckade sin make. Efter avtjänat fängelsestraff släpptes hon fri, men när hennes sambo försvann 2007 riktades misstankarna givetvis mot henne. Det finns dock varken kropp, bevis eller motiv, och Bjarnebo – för all framtid kallad ”styckerskan” – förnekar all inblandning.
Nesser växlar mellan att skildra exakt vad som hände de där dagarna 1989 när Ellens man mötte sitt välförtjänta öde och en långsammare historia om hur den sörjande Barbarotti åker runt och vänder på gamla stenar. Den ena historien är hyfsat tät och nervkittlande, den andra full av gäspningar i kvava rum, dammiga protokoll, uttråkade förhörspersoner och en trött polis som tycker att den nystartade utredningen är fullständigt meningslös tills han, föga oväntat, börjar känna att ”det är något som inte stämmer”.
Deckarnystandet som självläkning och sorgeterapi är inget dumt ämne, men tyvärr är ”Styckerskan i Lilla Burma” en nästan provocerande sömnig kriminalroman. Det som gör boken intressant är dess sätt att illustrera vår tids besatthet av de olösta brotten. Tv-programmet ”Efterlyst” är en ständig referenspunkt, med slängiga hänvisningar till ”den där tunga kriminologen på teve”. På ett annat ställe diskuteras rättssamhällets iver att knyta samma mördare till flera brott, den mekanism som gör att Ellen Bjarnebo automatiskt misstänks för att ha mördat sin sambo. ”Det är bättre med en Thomas Quick än med nio andra gärningsmän som springer lösa”, konstaterar Barbarotti torrt.
Boken skickades sannolikt till tryck innan Hannes Råstams bok blåste nytt liv i just den frågan, vilket sätter formuleringen i ett ironiskt skimmer – och bekräftar att verkligheten ofta överträffar dikten. Särskilt när dikten lämnar en del övrigt att önska – att huvudpersonen alltmer liknar en trött suckande Leif G W Persson får mig att undra om inte Nesser borde ha låtit sin Barbarotti vila i frid.
Gå till toppen