Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Patrik Svensson: Ålens evangelium

Evangeliet hör till juletiden. Det här är ålens. För fyra år sedan, till julafton 2012, skrev Patrik Svensson, medarbetare på kulturredaktionen, denna essä – mycket läst och omtyckt. ”Jag är inte en troende människa. Men när det kommer till ålen blir jag osäker”, skriver han i sin djupt personliga text om mystik och metafysik. Läs den här igen!

Gulålen – en muskulös, slemmig och ormliknande fisk med brett käkparti och små mjuka fenor längs hela ovan- och undersidan av kroppen, färglagd i nyanser av gult, brunt och grått.Bild: ANNELI SVANSTRÖM
Innehållsförteckning: ålar, ålars fortplantning, ålars livslängd, Jesus, Rachel Carson, Sargassohavet, en brunn i Brantevik, jungfrufödsel, återuppståndelse, Aristoteles, första Korintierbrevet, fiskemetoder, metafysik, mirakel, hur man hanterar döden.
Och det hände sig vid den tiden att all världens ålar föddes ur slam, skapade ur ingenting, som ett slingrande slemmigt mirakel.
Så trodde Aristoteles. Jo, han hade faktisk en teori också om ålar, han trodde att de uppstod helt spontant ur dyn på havets botten, som en jungfrufödsel. Idag tror de flesta annorlunda. Idag tror man att den så kallade europeiska ålen, Anguilla anguilla, föds djupt nere i sjögräset i Sargassohavet, i västra Atlanten, en liten bit nordost om Kuba. Den är till en början en liten larvliknande varelse, tillplattad som ett pilträdslöv och med ett generande litet huvud. Detta är ålens första förkroppsligande.
Glasål.Bild: Robert F. Bukaty
Som ett tunt litet pilträdslöv påbörjar den så resan över Atlanten. I uppemot tre år färdas den, ledsagad av golfströmmen, tills den når den europeiska kusten där den genomgår sin första metamorfos och förvandlar sig själv till glasål. Det är det andra förkroppsligandet. Glasålen är en nästan helt genomskinlig långsträckt och slingrig varelse. Transparent som en oskuld, som om varken synd eller färg finns i dess kropp. Den ser ut ”som bitar av smala glasstavar kortare än en mans finger”, som den berömda marinbiologen och författaren Rachel Carson skrev. Det var hon som skrev ”Tyst vår” för exakt femtio år sedan, boken som brukar tillskrivas miljömedvetandets uppvaknande. Hon hade sörjt ålens trista belägenhet idag.
När glasålen når de europeiska sötvattendragen genomgår den sin andra metamorfos och förvandlas till en gulål. En muskulös, slemmig och ormliknande fisk med brett käkparti och små mjuka fenor längs hela ovan- och undersidan av kroppen, färglagd i nyanser av gult, brunt och grått. Den lever i sjöar, dammar, bäckar och åar framförallt i södra Sverige. Den är en solitär, den lever ensam. Den rör sig företrädesvis i mörkret. Den ger sig iväg i skymningen för att jaga och den äter vad helst den kommer över. Mask, larver, grodor, sniglar, insekter, fisk.
Så lever den större delen av sitt liv, vilket kan vara väldigt länge. En ål som lyckas undvika sjukdom och olycka lever vanligtvis uppemot trettio år i det vilda. Det finns belägg för ålar som blivit över åttio år, och det finns myter och historier om ålar som blivit långt över hundra. Den mest berömda, i den här delen av världen, är Branteviksålen. Nersläppt i en brunn i Brantevik 1859 av en åttaårig pojke som hette Samuel Nilsson, ska den enligt de som tror vara vid liv ännu idag. År 2008 undersökte tv-programmet Mitt i Naturen saken och fann mycket riktigt en ål i det dyiga vattnet i det totala mörkret under brunnslocket. Den var blek och liten, som förkrympt, med mycket större ögon än normalt. Som om 150 år av ensamhet gjort den till en från omvärlden och alla andra varelser helt isolerad egen evolutionär övergångare.
Vid någon tid i sitt liv, vanligtvis efter tjugo till trettio år, bestämmer sig slutligen den vuxna ålen (så länge den inte sitter fast i en österlensk brunn) för att fortplanta sig. Den genomgår då sin tredje metamorfos. Gulålen blir en blankål, det murrigt och obestämbart gulbruna försvinner, nyanserna skärps och blir klarare, som om hela dess varelse färgas av en ny slags målmedvetenhet.
Den ger sig iväg under mörka höstnätter, genom åar och vattendrag mot havet och vidare de 700 milen över hela Atlanten. Den rör sig på flera hundra meters djup och under hela dess färd äter den överhuvudtaget inget. Dess mun växer igen, dess matsmältningsorgan slutar fungera och i dess kropp samlas i stället stora mängder mjölke eller rom. Ålen blir helt och hållet underordnad skapelsens under. Efter ett halvårs asketisk resa, under Sargassohavets virvlande matta av sjögräs och tång, befruktas så slutligen äggen. Därefter är ålen klar, dess historia fulländad, och den dör.
Varför intresserade sig just Aristoteles för ålar? Jo, för att han också var intresserad av metafysik. Det är uppenbart så. Det var Aristoteles texter som efter hans död gav metafysiken dess namn. Ordet ”metafysik” betyder ungefär ”det som kommer efter det fysiska”, det vill säga det som kommer efter den vetenskapliga kunskapen om naturen.
Och ålen är som få andra varelser omgärdad av mystik och metafysik. För att förstå ålen måste man gå bortom den vetenskapliga kunskapen om ålen. Intresserar man sig för ålen är man i någon mån utlämnad åt tron. Du kan säga vad ålen inte är, men du kan inte fullt ut säga vad den är. Se på ålen och du ser en fråga, inte ett svar.
För allt det ovanstående om ålens livscykel är troligen sant, men vi kan inte helt säkert veta. Ingen människa har sett en ål befrukta en annan. Man tror att alla världens ålar fortplantar sig i Sargassohavet eftersom man hittat en massa yngel där. Ingen vet helt säkert varför ålen envisas med att fortplanta sig just där. Ingen kan till fullo förstå syftet med dess metamorfoser. Ingen vet riktigt hur gammal en ål kan bli.
Jag är inte en troende människa. Jag har inget religiöst förhållande till saker och ting omkring mig. Jag vill göra en distinktion mellan tro, övertygelse och vetande. Men när det kommer till ålen blir jag osäker.
Det var min pappa som lärde mig fiska ål. Det tillhör min barndoms starkaste och mest livskraftiga minnen. Mörka nätter vid ån. Det höga våta gräset, den branta backen ner mot vattnet. Tystnaden och stjärnhimlen, det avlägsna brusande ljudet från forsen några hundra meter bort. Fladdermössen som helt ljudlöst flimrade förbi som svarta obegripliga skrivtecken. Tåget som plötsligt, upplyst och vrålande, for förbi på slänten ovanför, vilket fick oss att förtjusta kasta oss i gräset eftersom vi tjuvfiskade och någon på tåget enligt min pappa kunde se oss och förstå hur det låg till och möjligen göra något för att sätta stopp för det.
En gång hade vi satt ut backor. Det är en gammal, enkel fiskemetod för just ål. På en ett par decimeter lång tillspetsad träpinne binder man fast en några meter lång nylonlina. På linan en krok och ett tungt sänke, min pappa gjorde dem själv av avsågade järnrör fyllda med smält bly. På kroken en tjock daggmask. Pinnen sticks ner i marken och linan kastas i vattnet. Så väntar man, i mörkret, vanligtvis i timmar.
Framåt gryningen gick vi längs ån för att vittja backorna. En ål hade nappat på en av dem. Hur länge hade den suttit där? Det kunde vi omöjligen veta, men kanske flera timmar. Den hade i alla fall fastnat på kroken och därefter i någon slags desperat manöver snurrat upp sig själv på linan, flera meter tjock nylonlina var virad runt fisken, så att själva kroppen lyfts upp ur vattnet, upp i luften. När vi kom fram hängde alltså ålen någon decimeter ovanför vattenytan, alldeles stilla. Vi tog loss den, snurrade försiktigt av all lina och kände den slappa, kalla kroppen i händerna. Linan hade skurit in i ålen och lämnat blodiga ränder längs hela dess kropp, som om den blivit piskad. Ögonen var kalla och glasartade, blicken död.
Vi plockade försiktigt ur kroken och la den livlösa fiskkroppen i en svart hink med vatten som vi tagit ur ån. Så stod vi tysta och väntade. Ålen flöt stilla i vattnet med buken upp. Ett par sekunder, kanske tio, kanske tjugo, sedan vände den sig plötsligt om och började sakta simma runt, runt i hinken.
Att flå en ål – ett grymt hantverk.Bild: Peter Frennesson
Att döda, rensa och flå en ål är ett grymt hantverk av rent bibliska mått. En vanlig metod är att spika upp den på en planka. Man slår ett tjockt spik rakt genom ålens huvud, ner i träbiten, låter den hänga där som en korsfäst. Man skär sedan med en kniv ett snitt genom skinnet strax bakom huvudet, tar en tång och drar med en jämn snabb rörelse av skinnet på den. Man skär av huvudet med en kniv och kvar på sitt kors sitter så endast huvudet, med de kalla döda ögonen, medan den hudlösa kroppen fortsätter slingra sig som om den ännu hade något att fly ifrån.
Jungfrufödseln, lidandet och återuppståndelsen. Ålen har alltid varit fiskarnas smorde. Man kan tala om nerver som fortsätter ge signaler till musklerna efter att hjärtat slutat slå, om metaboliska processer och syresättning, men den som sett en ål dö och sedan återuppstå vet att sådana förklaringar inte riktigt räcker till. En ål kan dö och sedan börja leva igen. Det är hur man än väljer att se på saken ett slags mirakel.
Det som förenar nästan alla religioner är just miraklet, det hemlighetsfulla, det som ligger bortom språk och förnimmelse. Kristendomens själva förutsättning är miraklet. Det är kärnan i julevangeliet. Jungfrufödseln och stjärnan. Det är också poängen med återuppståndelsen. Om Kristus inte återuppstått från de döda hade han inte varit Kristus. Om Kristus inte återuppstått vore förkunnelsen tom. Paulus skriver om det i det första Korintierbrevet. Utan återuppståndelsen är tron meningslös, för om tron bara gällde detta livet vore den ingenting att ha. Tron måste sträcka sig bortom livet, bortom det vi med den vetenskapliga kunskapen kan se och förstå. Tron måste i någon mening bekämpa döden. Det är när Jesus visar sig för människorna, tre dagar efter sin död, som tron uppstår, för dem och för alla som har följt deras vittnesmål.
Jag tror, lite banalt, att man finner det man vill tro på när man behöver det. Det är inte ett sätt att förminska tron, det är bara mitt sätt att försöka förstå den. Även om jag personligen inte tror på den återuppståndne Kristus kan jag tro på själva kärnan i dessa vittnesmål. Man kan lära sig något av dem, något väsentligt om saker som liv och död och mening och förlust.
Under hela min uppväxt fiskade vi ål där nere vid ån. Alltid bara jag och min pappa. Under sensommaren gjorde vi det flera gånger i veckan. Ålen var vår gemenskap. Vi hade våra egna historier om ålar som fångats eller lyckats fly. Om metafysiska upplevelser där nere i tystnaden vid ån. Erfarenheter bortom den vetenskapliga kunskapen om naturen, historier vi aldrig hittade i någon bok eller tidning och aldrig riktigt kunde förklara för någon utomstående.
Så blev jag vuxen, flyttade hemifrån och det blev allt mer sällan. Så småningom inte alls. När vi flera år senare återförenades kring ålen var det på en annan plats och på ett helt annat sätt. Det var vid en sjö där vi, helt lagligt och utan vrålande tåg i närheten, hade lov att fiska. Vi började prata om hur man kunde fånga ål där. Allt talade för att det borde finnas ål i sjön. Vi hade hört att det skulle finnas. Den måste finnas, sa min pappa. Men hur vi försökte fick vi aldrig någon, såg aldrig ens minsta tecken på ål. Vi försökte i flera år men den var borta, försvunnen ur våra liv, och det var… tja, ett mysterium, men också en besvikelse, vi kände oss i någon mån övergivna.
Min pappa gick bort för snart fyra och ett halvt år sedan. Alldeles för tidigt. Det var på sommaren, i början av juli. Det var varmt och stilla. Några veckor senare, efter begravningen, satt jag vid den där sjön igen. Jag hade kastat i ett metspö, med en liten krok och en mask på, för att fånga några mörtar eller små abborrar. Jag hade lagt spöet ifrån mig för att göra något annat då det plötsligt började röra sig. Hela metspöet drogs genom gräset ut mot vattnet och jag rusade dit och fick tag i det precis innan det försvann ut i sjön. Det var uppenbarligen en stark fisk. Den kämpade emot och for in bland näckrosorna, höll på att fastna under några stora stenar precis invid kanten, rörde sig snabbt och våldsamt nere i det mörka vattnet.
Jag vet att det var en ål eftersom jag såg den, alldeles inne vid kanten kom den slingrande blekgrå kroppen upp mot ytan. En kort sekund visade den sig, såg på mig som för att försäkra sig om att jag också såg den, innan den lossnade från kroken och försvann ner i mörkret igen.
”Den siste fienden som förintas är döden”, skrev Paulus i det där första Korintierbrevet. Jag tror inte på mycket av det som står i Bibeln, men jag tror på det. Jag såg en ål och det var första gången jag förstod att min pappa kommer att vara med mig även när han är borta.
Gå till toppen