Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Minnen från året som gått

”Vad var det som stack ut?”

Prisutdelning i Oslo.Bild: Junge, Heiko
Så läggs ännu ett år till handlingarna. Vad var det som stack ut 2012? Jag bläddrar i läggen, botaniserar på nätet och kommer fram till följande:
Årets besvikelse: Arabiska våren.
Den frihetskraft som drev de folkresningar som störtade flera tyranner i arabvärlden har kommit av sig. Egypten skakas av kaos, splittring och våld på grund av en ny president med auktoritära böjelser, Muhammad Mursi från Muslimska brödraskapet, och en islamistiskt präglad författning som begränsar yttrande- och pressfriheten och hotar kvinnors rättigheter.
Libyen är mer eller mindre laglöst, vilket bekräftades av den dödliga attacken mot USA:s konsulat i Benghazi i september. I Syrien fortsätter al-Assadregimen, skyddad av Ryssland och Kina, att slakta sitt eget folk. I Tunisien, där allt började i slutet av 2010, har reformprocessen kört fast.
Den första tidens jämförelser mellan arabiska våren och kommunismens fall i Öst- och Centraleuropa ter sig idag aningslösa. Verklig demokrati kan inte byggas på religiös fundamentalism och våldsam repression.
Årets förhoppning: Barack Obama.
När demokraten Obama fick förnyat förtroende i presidentvalet i november stoppades den republikanska neandertalhögern vid Vita husets portar. En bräcklig men tydlig återhämtning har kommit igång, men den hotas nu, liksom hela världsekonomin, av att fanatiska republikaner med majoritet i representanthuset föser USA mot det statsfinansiella stup, fiscal cliff, som öppnar sig på nyårsdagen: drygt 600 miljarder dollar i automatiska nedskärningar och skattehöjningar.
Om förnuftet till sist segrar ännu en gång kan Barack Obama, obekymrad om återval, förhoppningsvis leva upp till förväntningarna, något som han inte riktigt klarade under sin första mandatperiod. Världen behöver ett dynamiskt och progressivt USA.
Årets pristagare: Europeiska unionen.
När EU tilldelades Nobels fredspris väckte det harm på sina håll. EU avfärdades som en kolonial och odemokratisk organisation. Men endast historielösa kunde undgå symboliken vid prisutdelningen i Oslo den 10 december.
På första raden satt Tysklands förbundskansler Angela Merkel bredvid Frankrikes president François Hollande, representanter för två länder som utkämpat krig efter krig. Och intill dem satt Donald Tusk, premiärminister i Polen, den nation som drabbats hårdare än någon annan av Europas totalitära farsoter. Tack vare EU är ett krig mellan Tyskland och Frankrike idag lika otänkbart som en tysk invasion av Polen.
Att EU dessutom fick fredspriset mitt i sin värsta kris fördjupade symboliken: ett söndrat Europa är dömt att upprepa sin katastrofala historia.
Årets ondska: Anders Behring Breivik.
I augusti, när terroristen och massmördaren från Oslo och Utøya dömdes till 21 år i fängelseförvaring, bad han om ursäkt ”till alla militanta nationalister i Europa och Norge att jag inte dödade fler”. Den leende Breivik påminde oss återigen om främlingshatets yttersta konsekvenser – och om näthatets. Ty det var med hjälp av nätets mörkaste skrymslen som han formade sin förvridna världsbild.
Alldeles mot årets slut kom ytterligare en påminnelse när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg starkt och modigt berättade om den flod av hat och hot som slagit sönder hennes tillvaro.
Tolerans måste alltid vara regeln i ett öppet samhälle. Utom när det gäller kampen mot intolerans.
Årets förlöpning: Carl B Hamilton.
I hård konkurrens med Todd Akin, den republikanske senatskandidaten som påstod att kvinnor inte kan bli gravida genom ”legitima våldtäkter”, faller valet på folkpartisten Hamilton, kunnig och med åsikter om allt men som aldrig har varit aktuell för en ministerpost.
Förklaringen till det sistnämnda förhållandet kan vara ett notoriskt dåligt omdöme som slog över i det bottenlösa när han i en debattartikel i DN i februari gjorde gällande att hans meningsmotståndare i frågan om EU:s finanspakt svek arvet från Raoul Wallenberg genom att inte ta ansvar för Europa. Hamilton skrev att ”hyckleriet” fick honom att känna ”äckel”.
Att missbruka Sveriges hjälte från Europas svartaste år – och därmed använda Förintelsen som slagträ – för att vinna futtiga politiska poäng är att förringa Wallenbergs insats och relativisera den största förbrytelsen i mänsklighetens historia.
Årets författare: Ingrid Carlberg.
Återigen rör det sig om Raoul Wallenberg, som skulle ha fyllt hundra 2012. Denne svenske diplomat med amerikanskt uppdrag räddade hundratusentals judar undan den nazistiska Förintelsen i Ungern i andra världskrigets slutskede, bara för att sedan falla offer för den stalinistiska paranoian.
Om honom har journalisten Ingrid Carlberg skrivit en med rätta hyllad och Augustprisad biografi: gripande i sin gestaltning, svindlande i sin grundlighet, förödande i sin framställning av utrikesminister Östen Undéns undfallenhet. Ett storverk.
Årets final: Håkan Juholt.
Efter klavertramp efter klavertramp, som fick Språkrådet att foga ordet ”juholtare” till sin ordlista, och rekordlåga opinionssiffror tvingades Socialdemokraterna åtgärda sitt ledarproblem. Måttet rågades när Juholt anlände till en konferens i Sälen i januari och anklagade den borgerliga regeringen för att ha gjort upp med Sverigedemokraterna om försvaret. Men när försvarsreformen beslutades satt inte SD i riksdagen. Efter mindre än ett år på partiordförandeposten efterträddes Juholt av den trygge Metallbasen Stefan Löfven.
Juholt trädde in på scenen till tonerna av Elvis.
Han lämnade den med Britney Spears: Oops I Did It Again.
Årets lögn: ”Babbegate”.
I november avslöjade Expressen att ledande Sverigedemokrater, bland dem partiets ekonomisk-politiske talesman Erik Almqvist, hade gått verbal bärsärkagång en Stockholmsnatt 2010. Almqvist skulle ha använt uttryck som ”blatteälskare”, ”babbe” och ”hora”. Konfronterad med uppgifterna förklarade Almqvist att han inte hade fällt sådana yttranden.
”Personligen känner jag att jag vet att det här inte stämmer”, sade han.
Sedan kom filmen.
Sverigedemokraterna, ett parti med rötterna i den nynazistiska dyn, stod med byxorna nere.
Almqvist avgick och åkte till Ungern för att hämta sig. Ungern styrs av Europas mest auktoritära höger. Var skall sleven vara?
Årets gåta: Bo Xilai.
I höstas uteslöt det kinesiska kommunistpartiet en av sina mest omsusade gestalter: Bo Xilai. Han hade då redan avsatts som partichef i Chongqing. Hans hustru åtalades för mord, ställdes inför rätta och dömdes till livstids fängelse.
Alla insåg att en maktkamp hade pågått och att Bo Xilai var korrupt. Men vad låg bakom? Personliga eller politiska rivaliteter? Och varför just Bo Xilai i ett Kina där korruptionen är epidemisk inom den styrande eliten? Vad betyder affären för Kinas vägval? På sådana frågor saknas svar. För i ett totalitärt Kina är dörrarna stängda och den politiska transparensen lika med noll.
De spekulationer som omgav Bo Xilais fall ger en föraning om den osäkerhet som kommer att råda när Kina har blivit en militär supermakt och världens största ekonomi. Detta belyser fördelarna med de offentliga gräl och debatter som kännetecknar demokratins stökiga vardag. Man vet vad man har – och ansvar kan utkrävas.
Årets möte: Bill Clinton.
USA:s president 1993–2001 gjorde i maj ett nedslag i Malmö, resultatet av finansmannen Bo Håkanssons ansträngningar. Det var middag och sedan tal.
Vid måltiden fick jag möjlighet till ett längre samtal med Clinton, som fortfarande tituleras Mr President. Det blev en fascinerande timme, full av den beläste Clintons associationer och reflektioner, varav en del redovisades på denna plats. Men utan att vilja vara oartig mot värdarna eller Clinton kan jag så här i efterhand berätta att Mr President slant på en punkt.
Under de första trevande minuterna trodde han att han var i Danmark. Han påtalade nämligen att ”er statsminister” är svärdotter till den tidigare brittiske Labourledaren Neil Kinnock, som Clinton uppenbarligen känner. Jag förstod att han syftade på Helle Thorning-Schmidt, Danmarks regeringschef.
Hur korrigerar man en president under en middagskonversation utan att det blir förnumstigt? Med visst eftertryck replikerade jag att Clinton dessutom måste vara bekant med ”vår förre statsminister”. Han såg lite frågande ut, men när jag sade namnet trillade polletten ned och Mr President anlände till Sverige, även mentalt.
Det är också ett minne från 2012:
Aldrig förut har jag haft sådan nytta av Göran Persson.
After the Spring (Current History, December 2012). Det står ett rum här och väntar på dig ... Berättelsen om Raoul Wallenberg (Norstedts) av Ingrid Carlberg. www.bbc.co.uk /news. www.sydsvenskan.se. www.dn.se. www.expressen.se. www. economist.com.
Gå till toppen