Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rakel Chukri: Världen gillar det svenska mörkret

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Den amerikanska författaren Nora Ephron publicerade för två år sedan en parodi på Millenniumtrilogin. Om hackern Lisbeth Salander skrev hon: "Hon funderade på att le, men hon hade lett 300 sidor tidigare och en gång var tillräckligt."
Resten av artikeln handlade om svårigheten att ta till sig ord som innehöll å, ä och ö. För att inte tala om alla förvillande likartade svenska namn som skulle hållas i minnet: "Gullberg, Sandberg, and Holmberg; Nieminen and Niedermann; and, worst of all, Jonasson, Mårtensson, Torkelsson, Fredriksson, Svensson, Johansson, Svantesson, Fransson, and Paulsson."
Att parodieras i den finkulturella tidskriften New Yorker är givetvis en ära – och ett erkännande.
Prickarna över bokstäver och kavalkaden av exotiska son-namn har inte avskräckt de miljontals människor över hela världen som har tjusats av svenska deckare. Det finns till och med ett stiligt samlingsnamn för mordgåtor från vår kalla del av världen: Nordic Noir. Tittar man på försäljningslistor i till exempel Tyskland finns där ofta en hel drös med svenska kriminalförfattare i toppen.
Det har spekulerats hej vilt kring succén – är det kontrasten mellan de brutala morden och bilden av Sverige som en Bullerbyidyll som lockar? När Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung, analyserade fenomenet (Sydsvenskan 21 november 2010) menade han att "den moderna, svenska kriminalromanen är uttryck för ett samhälle som måste fantisera om de mest brutala morden för att på så sätt förnya den egna gemenskapen". Deckaren, menade han, var ett slags ritual för de välmenande där de blev förvissade om att de själva gör rätt. Och ur offrens aska "reser sig förhoppningen om det goda samhället."
Att mord säljer är en gammal sanning. Tv-tablåerna är fyllda med kriminalserier som tävlar i sadistisk kreativitet. I serien "Criminal Minds" finner man i varje avsnitt en ny djävulusisk seriemördare, mer vansinnig än den tidigare. Men någon förklaring ges sällan, den typen av serier vill aldrig säga något om samhället eller människan – Freud är avskaffad, liksom alla sociologer och kriminologer.
Det som förenar de svenska författare som banat väg för deckarundret är i stället motsatsen. Sjöwall/Wahlöö ville avslöja cynismen i det kapitalistiska samhället, Henning Mankell har skrivit om främlingsfientlighet och Stieg Larssons tre tegelstenar är ett enda långt debattinlägg mot kvinnovåld.
De svenska deckarna har också ofta förnyat bilden av hjälten. Poliskommissarie Beck är till exempel ingen machotyp. I höstas berättade Dennis Lehane – en av många utländska författare som hämtat inspiration från "Swedish crime" – att han föll för Beck eftersom han inte är den traditionelle mångbegåvade proffsdeckaren utan snarare en rätt banal karaktär.
Så långt om det vi vet, att det svenska deckarundret i olika vågor har svept över landet och världen. Det inspirerade oss på Sydsvenskan att försöka lösa följande hittills obesvarade gåta: Vilken är den bästa svenska deckaren genom tiderna?
Vi har låtit en namnkunnig jury rösta och du kan idag läsa vilka som hamnat på plats 2 till 20. Med tanke på ämnet vill vi givetvis dra ut lite på spänningen så vinnaren avslöjas först i morgon. Jag tänker inte ge så många ledtrådar, mer än att det handlar om en modern dubbelnatur.
Gå till toppen