Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Böckerna som bröt ny mark

Maj Sjöwall betraktar sig inte som någon deckardrottning, men ser ändå att hennes och makens kriminalromaner bildade skola.

Maj SjöwallBild: Arkiv: Henrik Rosenqvist
De tio romanerna kom ut åren 1965 till 1975.
Nu röstades fem av dem in bland de tolv främsta på Sydsvenskans lista. Inga andra författare kom i närheten av så många poäng sammanlagt.
– Vårt syfte var att förnya själva genren, den borgerliga typen av deckare som kom på den tiden, förklarar Maj Sjöwall.
– Vi ville skriva en mera realistisk typ av kriminalromaner och beskriva själva polisarbetet. Jag var egentligen inte så intresserad av deckare, mera av verklig kriminologi.
Samtidigt ville paret utifrån sin marxistiska syn beskriva 60-talets samhälle och dess omvandling.
– Nej, vi hade ingen naiv tro på att vi skulle förändra samhället, däremot öppna ögonen på folk inför vad som pågick.
Alla volymerna kallades "Roman om ett brott" och det brottet var socialdemokratins förborgerligande och svek mot arbetarklassen, vilket Maj Sjöwall har förklarat tidigare.
– Per och jag förde ständigt pågående samtal om böckerna. Varje bok började med en tunn idé, kanske bara titeln, och sedan spann vi vidare på den.
Paret skrev stolpar och ritade upp ett synopsis för hela boken. Därefter var det i stort sett slut på diskussionerna om innehållet. Makarna författade vartannat kapitel, för hand.
– Sedan skrev vi rent varandras kapitel, vi brukade inte ändra mycket, och fick på det sättet ett slags redigering redan där.
Frågan om Sjöwall/Wahlöös stilbildande roll är inte minst intressant i dag, när den svenska deckarfloden närmast svämmar över.
– Jo, vi påverkade på så vis att när vi kom ut med våra böcker öppnades plötsligt gränserna, säger Maj Sjöwall. Böckerna översattes till andra språk och fick en mycket större marknad. Många andra uppmärksammade detta och började skriva kriminalromaner, bland andra Leif GW Persson.
Hur mycket har då Sjöwall/Wahlöö påverkat själva innehållet i senare generationer kriminalromaner?
– Det påstås att alla kriminalromaner är samhällskritiska, men det är nog bara för att alla förväntar sig det. Det räcker att skriva om att det är svårt att få in barnen på dagis, så räknas boken som samhällskritisk. Jag tycker egentligen inte att det har kommit några samhällskritiska kriminalromaner.
Maj Sjöwall konstaterar att paret fick en del efterföljare i Sverige.
– I Sverige tyckte man nog då att det behövdes något annat än Agatha Christie-lika deckare. På den tiden skrev man mycket lite om polisarbetet och polisen var också så tillknäppt. Jag tror att våra böcker hjälpte till att öppna polisen mot allmänhet och media, som kom att intressera sig mer för polisarbetet och också kräva större öppenhet.
– Leif GW Persson är den som ligger närmast oss vad gäller realismen och samhällskritiken.
Maj Sjöwall gick ur deckarförfattarförbundet när maken Per hade gått bort 1975 och hon har inte intresserat sig mycket för genren sedan dess.
Eller läst om parets böcker, som kom i en ny upplaga i höstas.
– Detta var ett tioårigt, avslutat projekt. Jag skriver och jag översätter, men jag har aldrig sett mig som någon kriminalförfattare, säger hon.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen