Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Prestige eller pengar?

Medan männen får prestigen är det kvinnorna som toppar deckarnas bestsellerlistor, konstaterar Per Svensson i en analys.

Camilla LäckbergBild: Arkiv: Leif R Jansson/Scanpix
Men var är deckardrottningarna? De är förvisade till bestsellerlistorna.
Den franske sociologen Pierre Bourdieu är känd för begreppen "kulturellt kapital" och "ekonomiskt kapital". Den som är i besittning av det förra har hög status i kretsar som tycker sig företräda bildning och god smak. Den som kan glädja sig åt att vara i besittning av det ekonomiska kapitalet har också hög status, men då främst hos fastighetsmäklare och bankkamrerer.
I den svenska deckarbranschen är det männen som förvaltar det kulturella kapitalet, medan kvinnorna får nöja sig med upplagorna och pengarna. Sydsvenskans omröstning visar det. Vetenskapen bekräftar det.
På den rankningslista över Sveriges genom tiderna bästa kriminalromaner som drygt åttio litteratur- och deckarexperter röstat fram hittar man inte en enda titel av Mari Jungstedt. Man letar också förgäves efter böcker av Camilla Läckberg och Liza Marklund. Leif GW Persson däremot är representerad med hela sju titlar.
Väljer man att ranka författarskap snarare än enskilda böcker blir bilden ännu tydligare. Av de tolv författarna (två författarpar finns med) på Sydsvenskans tio-i-topp-lista är nio män.
Och ändå befinner vi oss sedan drygt tio år tillbaka i en högkonjunktur för svensk kriminallitteratur som inte sällan får personifieras av kvinnor, alla dessa deckardrottningar med egna regionala riken: Läckbergs Fjällbacka, Jungstedts Gotland, Kristina Appelqvists Skövde, Åsa Larssons Kiruna ...
Man skulle därför kunna tro att fiktiva mord är en exemplariskt jämställd hantering. Då tror man fel.
Litteraturvetaren Karl Berglund har inom ramen för sitt doktorandprojekt genomfört en hard core-granskning av den svenska deckarmarknadens utveckling under de senaste decennierna. Resultatet har sammanställts i en bok späckad med tabeller och diagram: "Deckarboomen under lupp. Statistiska perspektiv på svensk kriminallitteratur 1977–2010" (Avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet).
Berglund kan med kalla siffror konfirmera vad vi alla anser oss veta, nämligen att 2000-talet i alla fall med kvantitativa mått mätt har varit en storhetstid för svenska deckare. Under hela 80-talet publicerades det 311 svenska deckare, medan det 2000–2009 gavs ut 750 svenska kriminalromaner, alltså två och en halv gånger så många som under 80-talet.
Tar man också hänsyn till upplagor och genomslag blir det ännu mer tydligt att deckaren är 2000-talets hegemoniska genre. Karl Berglund har gått igenom branschtidskriften Svensk Bokhandels årliga bestsellerlistor för inbunden skönlitteratur och kan rapportera att under 2000-talets första decennium var sextio procent av dessa bästsäljare svenska kriminalromaner, sex av tio alltså. För att få perspektiv på den siffran kan man jämföra med andelen utländsk icke-genrebunden skönlitteratur i svensk översättning: fyra procent. Av detta kan man sluta sig till att den svenska litterära handelsbalansen numera är starkt positiv; vi importerar marginella mängder kvalitetslitteratur men vräker ut deckare över hela världen.
Här hemma har kriminallitteraturen, som Berglund påpekar, fått status av "normallitteratur". En gång var deckare ett nördigt nischfenomen. Nu har deckaren lagt beslag på det breda litterära mittfältet. Till den utvecklingen har kvinnorna i hög grad bidragit, både som läsare/konsumenter men också som författare/producenter.
På 80- och 90-talet var det nästan bara män som skrev kriminallitteratur. Men bland de författare som debuterade under 2000-talet är könsfördelningen jämn, framhåller Karl Berglund. Och när han studerar Svensk Bokhandels årliga listor över de fyrtio bästsäljande böckerna i Sverige (den listan inkluderar även pocketupplagor och fackböcker) visar det sig att under perioden 2004–2010 är det en kvinna som är representerad med flest titlar: Camilla Läckberg. På andra plats hamnar Stieg Larsson. Men på tredje plats återfinns ännu en kvinna: Liza Marklund.
Kvinnliga deckarförfattare säljer. Men det är de manliga författarna som får prestigen och priserna. Karl Berglund har gått igenom listorna över "genreinterna priser" och kan meddela att "omkring tre fjärdedelar" av dem har gått till män.
Hur ska denna obalans, denna statusklyfta, förklaras? Beror det på att Camilla Läckberg skriver som Nicke Lilltroll pratar, för att nu påminna om ett famöst förolämpningsförsök iscensatt av Leif GW Persson.
Tror inte det. Tror snarare att det beror på att ett antal manliga författare i övre medelåldern har varit sällsynt duktiga på att ge sken av att de egentligen skriver något annat och finare än deckare, nämligen riktiga romaner om riktiga existentiella eller politiska problem. Jag tänker på författare som Henning Mankell, Håkan Nesser och Leif GW Persson själv.
De kvinnliga kollegorna har, påpekar Berglund, varit mer öppna med sina ambitioner att underhålla och sälja. De diskuteras och värderas därför mer som entreprenörer än som litteratörer. Det har inte varit gynnsamt för deras kulturella kapital. Och eftersom de senaste årens svenska kriminalutgivning i hög grad präglats av kvinnor har det sannolikt bidragit till att genrens kulturella status har sjunkit under det stora framgångsdecenniet.
Få litteraturkritiker skulle i dag hävda att det är i kriminalromaner man hittar de intressantaste och vassaste samhällsskildringarna. För inte så länge sedan var det ett ganska vanligt påstående.
Denna låga värdering av den samtida svenska deckaren speglas tydligt i Sydsvenskans enkät. Så gott som inga deckardrottningar. Överraskande få röster också på kommersiellt hajpade samtida författarskap som Lars Kepler (makarna Ahndoril) och Jens Lapidus. Inga röster alls på en dynamisk duo som Hjorth/Rosenfeldt.
Istället en riktig roman av en riktig författare på första plats. Få svenska författare har, med rätta, en sådan gedigen litterär legitimitet som Kerstin Ekman. Därutöver en lång rad titlar av Sveriges genom tiderna mest politiskt korrekta deckarfirma, Sjöwall/Wahlöö. Paret har fyra romaner med på böckernas tio-i-topp-lista och tar med överlägsen marginal hem förstaplatsen i den sammanvägda författarrankningen.
Förvånar inte, och kan inte bara förklaras med att Piratförlaget i höst samlat Beck-romanerna i en stilig box. Sjöwall/Wahlöö är själva prototypen för den svenska samhällskritiska polisromanen, det vill säga för det slags underhållningslitteratur även en universitetslärare kan läsa utan att skämmas.
Därför många röster. Därför också många röster på lojala lärjungar som Leif GW Persson och Roslund/Hellström.
Övriga toppnamn? Åsa Larsson? Av många ansedd som den bästa av alla dem som inte är Kerstin Ekman. HK Rönblom och Stieg Trenter? Nostalgin är också ett uttryck för leda inför produkterna från dagens deckarfabriker.
Stieg Larsson? Kvinnornas man. Alla som i Sydsvenskans enkät röstat på någon av Larssons böcker är kvinnor och jag vågar gissa att det är Lisbeth Salander de egentligen röstat på.
Kan man inte tycka att det är lite typiskt för genren att det är en manlig författare som kapar åt sig också det feministiska kapitalet?
Gå till toppen