Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Nina Björk, pristagare

Sydsvenskans kulturpristagare vill vara en fritt tänkande person – men har ständigt brottats med hur mycket människan kan välja vem hon vill bli. Frågan är: vilka människokategorier tillhör hon själv?

Hans Alfredson, Georg Oddner, Sigrid Combüchen, Lars-Erik Larsson, Britt G Hallqvist, Marianne Mörck, Per Åhlin, Majken Johansson, Max von Sydow – och Nina Björk. Listan över Sydsvenskans kulturpristagare har fått ett nytt namn.Bild: Foto: Lars Dareberg
Vi gav henne några alternativ att filosofera kring.
Kategori ett: Forskare
– Det finns väldig respekt för kunskap i den världen. Det kan komma in 65-åringar och alla är överens om att de har något att bidra med. I medievärlden är det svårare att åldras. Men forskare är jag ju inte längre. När jag var klar med min avhandling ville jag verkligen tillhöra universitetet, men förstod mot slutet av arbetet att jag inte hade planerat för det. Jag hade inte undervisat, inte lierat mig med rätt personer, inte refererat till rätt forskare, inte skrivit i internationella tidskrifter. Jag hade hållit mig fri, och kanske var det därför jag tyckte om det. När jag skulle söka en tjänst i Linköping insåg jag att jag inte hade så mycket att komma med. Men nu har jag sett att det finns ett lektorat i Växjö, i kulturjournalistik och kritik, och skulle jag nån gång ha en chans att faktiskt få en tjänst så är det väl den. Ska jag söka eller inte? Jag har inte bestämt mig.
Kategori två: Medarbetare på Dagens Nyheter
– Jag var anställd på DN ganska länge. Sedan vid de stora omgörningarna för några år sedan ställdes kravet att alla på kulturredaktionen skulle arbeta heltid. För oss som hade dubbla identiteter blev det ett väldigt tråkigt krav, och dåligt för tidningen också. Det är synd för tidningen att folk inte fick gå mellan olika världar, det är synd att tidningsledningen inte såg värdet i att omsätta den syresättningen i journalistik. Men jag kunde inte flytta upp till Stockholm med hela familjen. Jag blev sur på tidningen i stället, och funderade på att bryta helt. Jag fick liksom fråga mig: är jag en Dagens Nyheter-medarbetare? Är jag lojal? Tydligen var jag det, för jag skriver ju där fortfarande. Kanske för att jag tänker att DN:s kultursida har haft en särställning. Den har hånats ibland, den ska vara mallig, som Guillou säger. Men det tror jag är ganska bra för en kultursida, att ha ett sådant rykte. Folk måste ju förhålla sig till den. De som har prenumererat utanför Stockholm har ju gjort det för kulturen, och rent krasst kan jag inte förstå att man rör sig mot de mer bloggmässiga tilltalen även i DN, när hela internet erbjuder exakt det gratis.
Kategori tre: Lundabo
– Jag kom hit efter gymnasiet, för att plugga idéhistoria. Jag växte upp i Ullared i Halland. Sedan läste jag sociologi, litteraturvetenskap och genusvetenskap, tog en sväng till Göteborg och läste Journalisthögskolan. Och efter en vända i Köpenhamn och en i Stockholm har jag bott här nu i elva år. Jag har väl börjat tänka att det känns som hemma. Nästan mer hemma än Halland. Jag är svag för universitet, bildning, kunskap, och jag vill gärna tro att detta är en stad som tycker om det. Men det är nog ingen risk att man hittar mig på nån snapsdrickarstudentfest. Jag var med i Smålands nation, det är ju inte riktigt samma sak som det vanliga studentlivet.
Kategori fyra: Förälder
– Min dotter är elva och min son är åtta. Föräldraskapet är en otroligt stor del av livet, och när jag skrev om dagis då för några år sedan fick det väldigt stort genomslag. För mig var det så känslomässigt att få det första barnet. Det är det ju för alla. Men jag tänkte också att jag blev klokare, intellektuellt, genom att se det lilla barnets beroende av sin förälder. Jag trodde inte på den liberala självskapta individen tidigare heller, men ... Nu blev det så tydligt: Hon växte inte inifrån och ut, hon växte utifrån och in. Hon har inte gjort sig själv. Hon har en viss läggning och ett visst temperament, men barn i dag blir väldigt tidigt kulturvarelser, samhällsvarelser. De blir utsatta för, eller får tillgång till, vilket man nu vill säga, hela världen genom dagis och dator och sociala sammanhang. I takt med att de blir större går det allt fortare, och min föräldraidentitet krymper.
Kategori fem: Författare
– Jag läste bara härom dagen att det är jättevanligt med psykisk ohälsa och alkoholism, så det verkar ju skitfarligt det här. Numera tycker jag väl att jag är författare, men det har varit en roll att erövra. Ordet har en aura kring sig. Sedan är det väldigt ekonomiskt osäkert, jag får ständigt säga till mig själv att det går. Det finns människor som är yrkesförfattare. Jag vet dessutom nu, efter fyra böcker, att när jag skriver en bok så mår jag som bäst. Inte i början och inte i slutet, men i mitten. Detta är ett yrke som gör att jag mår bra.
Kategori sex: Feminist
– "Under det rosa täcket", min debut, är den av mina böcker som jag står längst ifrån i dag. Den har blivit omhändertagen av så många andra. Den har växt upp och existerar liksom oberoende av mig. Det känns inte som om jag behöver ta hand om den.
– Jag blev helt identifierad med den feministiska rörelsen genom den där boken, och det har jag inget emot. Mitt yrkesliv är så extremt förknippat med att jag är feminist. "Varför skriver du inte om det längre?", kan folk fråga mig, särskilt de som har läst den senaste boken. Det är för att de förväntar sig att det ska vara min huvudingång i ämnet. Men läser man boken så ser man ju att det står jättemycket om det i den. Det är ju en blick som jag har, som jag aldrig kan ta bort.
Kategori sju: Vänster
– Det är väldigt många saker som är absurda i detta, som många påstår är en "fungerande värld". Vissa dör av svält, andra av fetma. Vi kan resa till månen men inte utrota fattigdom. Fråga en marsian om det kan kallas ett fungerande system! Så jag tillhör absolut vänstern. Vänstern har en historisk uppgift att stå på de mest utsattas sida. Det är så ensamt att ha mitt yrke, man har inga arbetskompisar och så. Det stärker nog mitt behov av att känna att jag tillhör en tradition. På många sätt är det utopiska tankar vi tänker, om en rättvis värld, där ingen är herre och ingen är tjänare, men det är en gammal dröm! Vi är många som har tänkt det, i många generationer. Jag tycker om att tänka att jag är en av de rösterna nu.
Kategori åtta: Medelklass
– Mina föräldrar var vänster, och ganska ensamma om att vara akademiskt lagda där vi bodde. Så i intellektuell mening har jag väl alltid varit medelklass. På grund av mitt giftermål är jag det ekonomiskt också, annars hade jag väl räknats som fattig. Och jag kan ju liksom koderna i den världen. Man har inte ny bil, man har Nationalencyklopedin i hyllan, böcker är finare än soffbord ... Det finns många schatteringar i det. Det är lite obehagligt att ständigt upptäcka att jag förstås har lättare att prata med personer som har samma klassbakgrund som jag själv. Jag förstår hur man pratar, hur man beter sig. Jag går inte omkring och tänker på mig själv som medelklass, men förstår ju att jag tillhör den.
Kategori nio: Sextiotalist
– Det har jag aldrig tänkt på mig själv som! Tror man på sanningen kan man inte tro på generationer, då blir sanningen ju alldeles relativ. Det spelar förstås stor roll vilken skola man har gått i och sådär, men ... nej, där känner jag ingen särskild tillhörighet.
Kategori tio: Sydsvenskans kulturpristagare
– Oj. Tänkte jag när jag såg listan med tidigare pristagare. Ska jag leva upp till det nu? Det går ju inte. Men det har fått mig att tänka. Den senaste boken har blivit så älskad, folk har sagt så snälla saker till mig, jag har fått höra "tack för att du finns" och "nu orkar jag tänka som jag gör", och det är fantastiskt roligt och viktigt. Att få betyda något. Men nånstans blir jag rädd att fastna i det. Ska jag behöva bli omtyckt för att trivas? Få den där bekräftelsen igen? Äh. Skit samma. Det måste jag göra mig fri från. Man kan inte skriva bra om den främsta drivkraften är att bli omtyckt.
FAKTA/Motiveringen till priset:
"Hon lyfter på både rosa och guldfärgade täcken och blottlägger samtidens mest pockande konflikter. Som få andra svenska intellektuella äger hon förmåga att initiera samtal och skapa debatt. När hon ställer frågan om att vara nödvändigtvis måste vara att vara en vara och varnar för konsumtionssamhällets sirensång måste man lyssna och ta ställning, oavsett vad man själv tror och tycker. Rotad i Lund låter hon sin tänkande och sitt skrivande grena ut sig mot det utopiska. Hon är en fri själ som vidgar och fördjupar utrymmet för svensk kulturdebatt. Därför får Nina Björk Sydsvenskans kulturpris 2012."
Bakgrund
Uppvuxen i Ullared
Namn: Nina Karolina Björk.
Född: I Jämtland 1967, flyttade som liten till köpcentrumsamhället Ullared i Halland, inte så långt från Falkenberg.
Bor: I centrala Lund.
Familj: Maken Stefan Arvidsson, professor i religionshistoria i Lund, och två barn.
Yrke: Författare. Ägnar sig nu på heltid åt att tala om sin senaste bok. I höst planerar hon, delvis med finansiering av de 60 000 kronor som kulturpristagaren får, att inleda ett nytt projekt.
Bibliografi: "Under det rosa täcket", feministbibel från 1996. "Sireners sång", essäbok från 1999. "Fria själar", doktorsavhandling från 2008. "Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde", en debattbok om konsumtion från 2012.
Gå till toppen