Kultur & Nöjen

Diskriminera mera

Lotta Lundberg ogillar att vi hela tiden måste gilla.

Bild: Illustration: Petter Bjerregaard
En god vän uppdaterar sin statusruta på Facebook. ”Vakar över mamma” skriver hon från sjukhuset. En hop ”friends” har klickat på gilla-knappen och skickat smileygubbar och trösterop: kram, tänker på dig, stackare.
Ett dygn senare avlider mamman och de leende gubbarna ersätts av ”puss” och ”hon var så fin”. Jag blir upprörd. Över att man kan bli med i en slags fanclub i sorg. Gilla döden. Varför finns det ingen dislike-knapp? Varför kan jag inte ogilla? Är det så krasst att dislike-knappen inte är marknadsmässig, på den kan ingen göra pengar, att ogilla blir ingen ekonomi? Är det kanske så med all negativitet? Är det därför vi är så rörande positiva nu för tiden?
Vi har slutat diskriminera. Murar, gränser, stopp, negativitet är tabu. Nej-tackarna är de nya, otacksamma syndarna. Diskriminera? När det går att tänka positivt! Affirmera. Ta tag i sitt liv. Bli herre i sitt eget hus. Öppna eget. Vara sin egen sociala konstruktion. Gå i KBT-terapi och ställa om skallen. Fan-fucking-tastic att vara kung i eget rike med egen hemsida. Bli transparent. Offentliggöra sina dagböcker. Runka sin egen reality.
Alla ska veta. Alla ska gilla. Alla ska vara med.
Eller? Förstumma och gå in i sin likgiltighet – stänga av – tänka som jag: som man ropar i skogen får man svar? Vill man ha uppriktiga kondoleanskort kan man inte lägga ut sorgen på Facebook. Det är inte mitt problem. Hon är sin egen lyckas smed.
Men sorgen blir likväl kvar, inte bara över den avlidna mamman, utan även över den obscena transparensen, den sugande masskommunikationen och den plågsamma ytligheten.
Jag läser Byung-Chul Hans ”Transparenzgesellschaft” (Transparenssamhället). Han är professor från Sydkorea och har verkat i Tyskland som politisk filosof de senaste tjugo åren. Vi är många som tas på sängkanten av hans tunna men svidande skrifter där han bland annat tar postmodernismen ordentligt i örat. Det är något som händer i masskommunikationen som gör oss trötta, menar Han. Och likgiltiga. Och den kombinationen är inte bara fördummande. Den är farlig.
Den där positiviteten som smugit sig in är ett självgenererande tvång. Herre och knekt har hamnat i samma person. Det finns ingen negativitet att stötas mot. Det är mitt fel om det går åt helvete. Vi undergräver såväl dialektiken som hermeneutiken om vi inte tillåter de negativa känslorna, säger Han.
Transparens är lovvärt som led i en ökad demokratisering när det handlar om korruption och informationsfrihet, men ordets fetischering går numera över alla gränser. När kommunikation och kommers dessutom faller i samma grop som kontroll är det fara på färde.
”De transparenta tingen är de som har ett pris, som avsäger sig sin egenart och kan mätas i pengar.” Information i sig är obscent, fortsätter Han. Och man behöver inte vara filosof för att se vad han åsyftar. Obscent är det som saknar berättelse och mening. Det som saknar riktning och bara kretsar kring sig själv: Hyperaktivitet, hyperkonsumtion och hyperkommunikation.
Han menar att vi inte längre dör av det som kommer utifrån. Vi håller negativiteten borta. Vargen, fienden, råttan, ja till och med små virus har vi sedan länge skapat motgifter för. Murar, hygien, vaccin och vapen håller negativiteten utanför dörren.
Men lik förbannat dör vi. Av positiviteten – det vi tillför oss själva. Sjukdomar från hjärtat, stress, utbrändhet, depression, hyperaktivitet. Fett. Därför att vi inte kan ogilla. Säga nej, stopp, välja bort, snoppa av, stänga ute, spotta ut – diskriminera.
Vi är så inpyrda, uppblåsta, smittade av vår egen narcissism att vi har börjat möblera om själen. Och när vi inte längre förmår se den andre kan vi inte heller organisera oss.
Transparensen kräver dessutom att hela privatsfären blir prisgiven. I det transparenta samhället existerar bara tingen om de exponeras, säger Han.
Förr var inställningen till fotot sorg. Den tid som flytt. Det fanns ett avstånd mellan ögat och verket. Ett mellanrum. Där dramaturgi, koreografi och scenografi, ja själva konsten tog plats. Men det som vilar i sig finns inte längre, auran om det fjärran försvinner. Människans anlete som förr vittnade om ögonblickets svårfångade flykt har blivit ett face. Surface.
”Det handlar varken om mervärde eller utbytesvärde, utan om utställningsvärde” säger Han.
Inte bara i Narkissos sunkiga vattenpöl utan även i offentligheten ser vi hur konturerna uppluckras och hur förtroendevalda drunknar i sin egen intimitet.
Och jag drar paralleller till hur mina ”friends” ställer ut sina bebisar. Plirande men fråntagna all integritet på Facebook. Jag förtvivlar över vår brist på hugsvalelse och skam. Vad handlar denna slags längtan om?
Transparensen håller på att ersätta trancendensen, fortsätter Han. Men när våra hemligheter dör har vi dödat lusten. Förföraren slår in på det som är mertydigt och föränderligt. Författaren och konstnären arbetar med illusioner och skenbilder, men transparensen vill inte ha gåtor och ambivalens. Den står inte ut med det som inte kan mätas, rangordnas och jämföras.
Och jag tänker på svensk bildnings- och kulturpolitik. På hur man avskaffar kunniga kulturkritiker och ersätter dem med plottriga omdömen. En bra bok, sa Thomas Bodström på Bokmässan 2010, är en bok som man kan läsa snabbt. Verklighetens folk behöver inga event utan erfarenheter, tänker jag.
Skillnaden, och det avgörande problemet, är att det senare kräver reflektion. Och tankar kan vi inte räkna. Ett transparent språk eliminerar människan bakom till ett operationellt element. Den andre, motståndet och det främmande – negativiteten – tros på så vis bli farlig. Och det är det riktigt farliga.
Ritualer och ceremonier däremot är inte transparenta, de kan varken avtäckas eller räknas. De har sin egen rytm och tid, skriver Han. Där slipper våra själar blickbränning och utbränning. Där kan jag vara annorlunda. Oavsett vem som ”gillar” mig. För där finns utrymme för sorg. Och bara den som kan sörja kan växa.
En dislike-knapp skulle inte bara hjälpa oss att diskriminera mera. Den skulle även vara första steget till att skriva genomtänkta kondoleanskort med svarta kanter, om våra djupt personliga och flydda minnen.
Gå till toppen