Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Kamp mot Putin på två fronter

Vilket är det största hotet mot Putin:
enstaka högröstade konstnärsaktioner eller den lågmälda kören av tusentals människors berättelser om lidandet under 1900-talet?
Johanna Lindbladh tror det senare.

I den ryska kulturen finns en djupt rotad tradition av konstnären som en självuppoffrande sanningssägare i ett förljuget samhälle. Den rebelliske greve Tolstoj gick barfota och plöjde upp åkrarna medan han envetet sökte meningen med livet i bondens enkla tillvaro och då Dostojevskij äntligen kom hem från ett långt och plågsamt arbetsläger i Sibirien envisades han med att framställa sina möten med grova brottslingar i ett skimmer av ljus och upplysning. Hundra år senare intygade Solzjenitsyn att fångenskap är den enda möjligheten till frihet i ett totalitärt samhälle.
Hur ser då situationen ut i dag, drygt tjugo år efter Sovjetunionens sammanbrott? Betraktar konstnären sig fortfarande som en självuppoffrande sanningssägare? Pussy Riots punkbön i Frälsarkatedralen vittnar om att politisk aktivism frodas i det allt mer totalitära Ryssland och den hårda domen på två års fängelse (vilket skulle visa sig bli fångläger) för två av punkbandets medlemmar är ett bevis på att det inte bara är journalister som numera kämpar mot Putin med livet som insats.
Mönstret känns igen från början av 2000-talet då Vladimir Sorokin dekonstruerade Sovjetunionens förflutna och Putins glorifiering av denna historia, också det med rättsliga efterspel. Men medan Sorokin frikändes fick de två aktivisterna i Pussy Riot betala ett högt pris för sin dekonstruktion av Putins allians med kyrkan.
Politisk konstnärsaktivism provocerar och är utan tvekan både en modig och betydelsefull motståndare till den totalitära makten. Samtidigt är det viktigt att inte glömma bort den frihetskamp som länge har pågått i det tysta och som i flera avseenden är motsatsen till det som Pussy Riot och Sorokin representerar med sin självuppoffrande, dekonstruerande och krigslystna retorik. Jag tänker på den växande ryska medelklassens motstånd mot Putin och författarnas kamp för att ge den ryska medborgaren ett ansikte, en röst och en historia.
Kanske är tiden nu mogen för alla de röster i dagböcker, memoarer och självbiografiska romaner som översvämmade den ryska bokmarknaden efter Sovjetunionens sammanbrott att gå samman och bilda ett kollektivt minne som kan utmana Putins imperialistiska historieskrivning.
Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj har ägnat sitt drygt trettio år långa författarskap åt att skriva det sovjetiska folkets 1900-talshistoria och är nu på väg att avsluta sin cykel om fem romaner med titeln ”Utopins röster”. Aleksijevitj kallar sina böcker ”polyfona bekännelseromaner” och här möter vi tusentals individer som vittnar om terror, krig, katastrof och kommunism i 1900-talets Sovjetunionen och dess efterföljarstater.
Bilden som växer fram är allt annat än heroisk och en aspekt som aldrig upphör att förundra Aleksijevitj är hur djupt präglad hon själv och de människor hon intervjuar är av 1900-talets krig och terror. Det är, menar hon, som om människan inte tillmätte sitt eget liv något värde i skuggan av 1900-talets grandiosa historia.
Bland de skönlitterära författare som utmanar bilden av det heroiska 1900-talet finns den populäre deckarförfattaren Boris Akunin som också har varit aktiv inom den senare tidens opposition mot Putin.
I en intervju för en tid sedan berättade Akunin att det politiska klimatet i dagens Ryssland tvingade honom att lägga deckarna åt sidan och förra året kom han ut med boken ”Fotografiet som haikudikt”. Det intressanta är att Akunin precis som Aleksijevitj skriver 1900-talets historia med hjälp av en polyfon kör av röster. I ”Fotografiet som haikudikt” återges varje livsöde med hjälp av tre fotografier (motsvarande haikudiktens tre rader) åtföljt av en anhörigs berättelse om sin äldre släkting.
De ryska recensenterna har hyllat Akunins bok som just en alternativ historieskrivning där det är majoritetens minne av det förflutna som skildras istället för enskilda storslagna händelser i historien, minnesskildringar som dock varken lider brist på magnifik dramatik eller intensiva känslostormar.
Genom att tålmodigt lyssna till den nedtystade kören från 1900-talet kan Aleksijevitj och Akunin berätta att den postsovjetiska identiteten är djupt präglad av 1900-talet. Här finns gott om exempel på lidande, heroism och offervilja medan upplevelsen av ett mänskligt värde bortom denna kamp lyser med sin frånvaro.
Mot denna bakgrund blir det tydligt att Pussy Riots och Sorokins dekonstruktion snarare bidrar till att underblåsa myten om den självuppoffrande konstnären (och människan) i ständig opposition mot den totalitära makten, medan den polyfona historieskrivningen är i stånd att frammana bilden av en möjlig, demokratisk framtid.
Här utspelar sig den verkligt storslagna dramaturgin inte på slagfältet utan i den lilla människans liv och här är medborgarens röst stark nog för att berätta sin personliga historia. Och frågan är om inte denna lågmälda och långsiktiga skildring av individens polyfona 1900-tal är ett större hot mot Putinmakten än högröstade och självuppoffrande konstnärsaktioner?
Gå till toppen