Kultur & Nöjen

Kanada fiskar ut torskvattnen

När utkiken ropade land i sikte, och det stod klart att John Cabot funnit ett alldeles nytt land, hade hans besättningsmän redan gjort honom uppmärksam på något ännu märkligare. Fisk. Massor av fisk. Om man hissade ner en korg från relingen kunde man strax hala upp den överfylld med torsk.
Vi hade kunnat promenera in till land på fiskarnas ryggar, så tätt står de, berättade Cabot (som egentligen var venetianare och hette Giovanni Caboto) när han återkom till Bristol och sina uppdragsgivare.
Året var 1497. Cabot hade skickats ut över Nordatlanten för att finna en handelsväg till Orienten. Precis som Columbus fem år tidigare upptäckte han att en landmassa låg i vägen. Men i havet utanför det nyfunna landet, som för alltid skulle få heta Newfoundland, fanns något som skulle få minst lika stor betydelse och göra England till en ekonomisk världsmakt: världens genom tiderna bästa fiskevatten.
Torsk från Newfoundland, torkad eller saltad, skulle under århundraden vara ett av Europas mest efterfrågade livsmedel, en proteinkälla som gick utmärkt att transportera, en handelsvara som var lättsåld i den världsdel där de flesta invånare var katoliker och måste avstå från kött en eller flera dagar i veckan. Torsken landades och bereddes i staden som vuxit upp på den udde, Cape Bonavista, där John Cabot först hade landstigit. Bara under åren 1647 till 1750 fångades ungefär åtta miljoner ton torsk här, har kanadensiska forskare räknat ut. Fisket utanför Newfoundland inbringade mer pengar än guldbrytningen i Sydamerika eller sockerplantagerna i Karibien, och tillgången tycktes obegränsad ännu 1949 när den brittiska kolonin blev en del av staten Kanada.
En dag år 1951 närmade sig ett märkligt fartyg fiskebankarna vid Newfoundland. I likhet med John Cabots skepp förde det brittisk flagg, och precis som föregångaren skulle det förändra historien.
Fartyget hette Fairtry, var mer än nittio meter långt och fyra gånger större än en normal trålare. Förutom den jättelika trålen var det utrustat med maskiner som framställde fiskmjöl, fileade torsk och paketerade filéer. Under däck fanns frikostiga frysutrymmen. Fairtry var en flytande fabrik, den första som byggts för torskproduktion.
Tjugo år senare hade Sovjetunionen fyrahundra sådana fabrikstrålare, Japan hundratjugofem, Spanien sjuttiofem, Västtyskland femtio, Storbritannien fyrtio och så vidare. De flesta var vid det laget tre gånger så stora som Fairtry och kaptenernas förstahandsval var alltid fiskebankarna utanför Newfoundland.
”Jag kommer ihåg när man gick ut på udden om kvällarna och såg ut över havet. Där lyste ljusen från fiskefartygen så långt ögat kunde se, det var som en storstad ute på havet. Vi visste allihop att det var fel. De skrapade havsbotten helt ren från torsk, och tog de stora moderfiskarna som behövdes för att torskstammen skulle överleva.”
Så berättade den 78-årige kustfiskaren Wilson Hayward från Bonavista för en journalist när allt var över.
På femton år, inte mer än en torsks naturliga livstid, fångade fiskefartygen lika mycket som det tidigare hade tagit nästan fyrtio generationer att fiska. Experter varnade för utfiskning och krävde åtgärder. 1977 följde Kanada det isländska exemplet och utvidgade sin territorialvattengräns från tolv till tvåhundra sjömil. Fiskevattnen utanför Newfoundland stängdes för de främmande trålarna. Dessa sista fyra ord rymmer det mest förödande misstaget.
I stället för att begränsa fisket och låta torskstammen återhämta sig beslöt sig Kanada nämligen för att satsa på ett eget storskaligt torskfiske. På några år byggde Kanada upp en egen flotta för djuphavsfiske. Bonavista blomstrade. Fyrtiotusen människor fick arbete i delstatens fiskeindustri.
Chocken kom 1988. Forskare hade länge misstänkt att man höll på att fiska ut vattnen, men kartläggningen detta år överträffade alla farhågor. På tjugo år hade 99 procent av torsken utanför Newfoundland försvunnit.
Fiskeföretagen trodde inte på uppgifterna; ännu 1992 gladde de sig åt fångster som var större än på länge. Men experterna förklarade: en stressad torskstam håller ihop. Ju närmare utrotningen de kommer desto tätare simmar torskarna. En trålare som funnit en av dessa ansamlingar (en lätt match med hjälp av radar) kan bokföra rekordfångster.
Först nu, när det stod klart att torsken utanför Newfoundland i princip var slut, samlade sig Kanadas politiker till kraftfulla åtgärder. 1992 stoppades fisket. Den enda glimten av hopp för de fyrtiotusen människor som i ett slag blev arbetslösa var att det kanske kunde återupptas när torskbeståndet vuxit till sig igen.
Idag vet vi att detta aldrig kommer att hända.
När jättetrålarna fångade de största gammeltorskarna utrotade de också den högsta länken i havsområdets näringskedja. De stora torskarna åt de mellanstora fiskar som levde på mindre torskar. Idag har småtorskarna inga mäktiga artfränder som skyddar dem.
Staden Bonavista har förlorat nästan halva sin befolkning. Men fiskeindustrin har inte gett upp, rapporterar tidskriften Environmental Magazine: Det är inte säkert att Kanada har lärt något av misstaget med torsken. Nu inriktar sig fisket på andra arter längre ner i näringskedjan, och åtminstone i några fall är man på väg att pressa även dessa populationer mot kollaps.
Den atlantiska torsken fick sitt latinska namn Gadus morhua av Carl von Linné 1758. Den kan bli upp till två meter lång, väga nästan hundra kilo och leva i upp till 25 år. Arten är idag utrotningshotad.
Sydsvenskan publicerar under helgerna tio avsnitt ur Daniel Rydéns bok ”101 historiska misstag” (Historiska Media). Daniel Rydén har varit reporter på Sydsvenskan sedan 1980.
Läs alla artiklar om: Historiska misstag
Gå till toppen