Kultur & Nöjen

De gömdas vardag präglas av rädsla

Ali, arton år, ska tvångsdeporteras från Malmö till Italien. Landet där han har misshandlats av polisen och där han inte känner någon.
No Border Musical.
Hans vänner följer med till flygplatsen och lyckas övertyga personalen att inte lyfta med honom ombord. Den här gången.
Nu står samma vänner på Bastionens scen i Malmö och berättar om Ali, som skulle ha varit med i musikalen om inte polisen hade hämtat honom en dag efter fotbollsträningen. De berättar att flygpersonalen vägrade medverka men att han sedan hämtades av polisen igen. Att hans advokat inte fick veta var han befann sig förrän han redan satt på ett nytt, specialchartrat plan.
Ali hade hållit sig gömd i mer än sjutton månader. Efter arton månader har man rätt att söka asyl i Sverige igen, och det var tre dagar kvar till det datumet när planet lyfte.
På scenen berättar hans vänner om att tappa det sista foto man har av sin familj i en flod vid gränsen till Grekland, och sedan börja tappa själva minnet av dem. Om att handfängsel, ögonbindlar och spännbårar ingår i metoderna när människor deporteras från Sverige. Och om sina drömmar om, och kamp för, en värld utan gränser.
Sedan ljuder Alis röst i rummet.
”Hej, det är Ali. Jag är i Rom. Jag vet inte vad som händer nu.”
No Border Musical är ett samarbete mellan Asylgruppen i Malmö och Teater Interakt och spelas på ett fullsatt Bastionen. Intresset har varit så stort att ensemblen bestämt sig för att göra extraföreställningar.
Tio av de som medverkar i musikalen har själva erfarenhet av att leva som papperslös. De sjunger och berättar rakt och drabbande om sin egen upplevelse av att fly för att få leva fri men att hamna i en icke-tillvaro där dagar och år går förlorade.
Malmö är pilotkommun för polisens nya nationella satsning på att utvisa fler papperslösa, och i ett reportage av Linda Stark i tidningen Re:Public beskrivs att utvisningarna har ökat med 25 procent samtidigt som vardagen för gömda blivit allt mer präglad av rädsla. Polisen gör id-kontroller på stan, ringer Bup för att få information och stormar vigslar. En psykolog på Teamet för krigs- och tortyrskadade berättar att allt färre ungdomar vågar komma på stödsamtal, av fruktan för att poliser ska vänta utanför mottagningen.
En fras som återkommer i musikalen är: ”Lag är lag, papper är papper”. Men ingen: inte polisen, inte Migrationsverket, inte migrationsministern, verkar kunna ta ansvar för ungdomarnas situation. På lördag ordnas ett panelsamtal på Moriskan i Malmö om polisens nya strategi och regeringens och Miljöpartiets politik för gömda. Förhoppningsvis kommer någon i panelen kunna svara på hur ögonbindlar och vigselstormningar kan ingå i det som kallas en human asylpolitik.
Gå till toppen