Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Olika sätt att se på klocktid

Hur fort går tiden? Håkan Jeppsson hinner jobba nittio timmar i veckan. Olga Nordström tar en sak i taget. Nafisa Gharwal stressar, men minns flyktingens frustrerande väntan.

När Nafisa Gharwal var flykting hade hon sällan tider att passa. Stressen handlade istället om en inre känsla av att inte kunna förändra sin livssituation.Bild: Ingemar D Kristiansen
”Min tid, mitt liv, är uppdelat i olika delar. En är barndomen i Kabul i Afghanistan. En är tonåren och åren därefter då vi bodde som flyktingar i Indien, och senare tre år i Kanada. Och så tiden här i Sverige, med min man och våra barn, som har varat i sju år nu. Varje fas har inneburit nytt språk, ny kultur och ny anpassning, men också lite olika sätt att se på klocktiden.
I Sverige måste man hela tiden vara planerad, alla har ju mycket att göra och tider måste passas. Det är dessutom här som jag har varit mamma. Ska vardagen i en familj med barn fungera måste du tänka i flera steg framåt, handla och förbereda maten i tid, hämta och lämna, gå på simskola och allt annat som ingår.
I Indien, där jag och min familj bodde i tretton år, var tiden långsammare. Vi fick inte flyktingstatus, många flyktingar får inte det, och därför fick vi heller inte arbetstillstånd. Jag hade inte mycket att göra på dagarna, förutom att ta hand om min mamma som var sjuk. Hade hon en sjukhustid klockan åtta på morgonen kunde vi få vänta till fyra på eftermiddagen innan vi fick träffa läkaren. Någon information fick vi inte, det var bara att vänta. Så vi fick ett helt annat förhållningssätt till klockan. Stress, så som man tänker sig den här, kände jag aldrig. Däremot frustration över den ständiga väntan och en annan typ av stress, som handlade om att inte kunna jobba, planera och ta tag i sitt liv.
Här i Sverige är ambitionsnivån hög och livet regelbundet och punktligt på ett helt annat sätt än tidigare i mitt liv. Jag trivs och vi har det bra. Och vi stressar. När jag själv var barn, i Afghanistan, tror jag absolut inte att de vuxna var lika stressade, åtminstone minns jag det inte. Nu händer det att barnen säger åt mig att sluta stressa. Det vi känner, det känner ju också de. Samtidigt måste man lära dem att klara av att skynda sig. Det är ju så livet ser ut.”
När Nafisa Gharwal var flykting hade hon sällan tider att passa. Stressen handlade istället om en inre känsla av att inte kunna förändra sin livssituation.

Nafisa Gharwal

Ålder: 35 år.
Bor: Lägenhet i södra Lund.
Familj: Man och tre barn. Släkten bor utspridd, bland annat i Kanada och Afghanistan.
Gör: Föräldraledig, jobbar annars som vikarierande barnskötare.
Gå till toppen