Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Själen som inte låter sig nedtecknas

Nedskrivningssystem 1800 · 1900. Övers Tommy Andersson. Glänta Produktion.
Friedrich Kittler menade att det skrivna mediet i sig sätter gränserna för vad som är möjligt att tänka och säga. Pär Thörn läser en kontroversiell klassiker.

”Nedskrivningssystem 1800 · 1900” var medieteoretikern Friedrich Kittlers (1943–2011) habilitationsskrift i germanistik vid universitetet i Freiburg 1985. Den blev antagen med lägsta möjliga marginal. Det är också ett litteraturvetenskapligt verk som är på väg att lämna eller kanske till och med lämnar litteraturvetenskapen. Man kan se det som ett försök att skapa litteraturvetenskap där man överger de enskilda verken, analyserna och vänder sig mot världen utanför texten, men utan att hamna i litteratursociologin. Istället intresserar sig forskaren för litteraturen som ett nätverk av teknologier, mottagare och sändare. Boken ses numera som en kontroversiell klassiker och en grundläggande skrift för den mediehistoriska vändningen i humanioran.
Kittler beskriver hur idén om författaren i en modern mening skapas i artonhundratalets germanska språkområde genom bland annat en allmän alfabetisering via moderns roll som läslärare, fastställd grammatik, normerad handskrift och den kvinnliga borgerliga nöjesläsaren som tilltalas av en manlig författare.
I del två redogör han för hur litteraturen kring 1900 konkurrensutsätts av fonografen och filmkameran. Detta förändrar också förutsättningen för litteraturen. Om den ska behålla sin mediaspecificitet måste den vara ofilmatiserbar. (En tanke som dock inte tycks påverka den nuvarande svenska prosasituationen i någon högre grad, kan man magsurt konstatera hundra år senare.) Kittler menar också att Apollinaires bilddikter, som återaktualiserar ett intresse för litteraturens visualitet vilken slumrat sedan barocken, kan ses som en produkt av de teknologiska förändringarna i det förra seklets början.
”Nedskrivningssystem 1800 · 1900” tar sin huvudsakliga utgångspunkt i ett fåtal personer (Goethe, Kafka, Nietzsche, Morgenstern, Ebbinghaus etc) och författaren drar stundtals långt gångna slutsatser om ett helt århundrade utifrån ett väldigt litet material. Dessa brister i empiri och förkärleken för hastig anekdotisk bevisföring går dock ur ett ickevetenskapligt perspektiv att betrakta som fördelar, för professorns inzoomningar av bitvis bisarra detaljer, exempelvis att den tyska expressionistiska poeten August Stramms sparsmakade telegramliknande stil skulle vara en produkt av hans arbete som posttjänsteman, Rainer Maria Rilkes tankar om att sätta en fonografnål mot ett kranium för att på så vis höra skelettets inspelning och den döende Henry James napoleanska yrande blir till små fascinerande mikrohistorier.
Kittler skriver på ett högst egenartat sätt. Det är påverkat av såväl fransk och tysk humanistisk teori som ett slags datormanual-prosa. Inom den tyska akademin talar man om att han inte skrev på tyska utan på kittlerska. Han hade en förkärlek för drastiska oneliners som synliggör hans kompromisslösa tankar, men att påstå att det aldrig är tungfotat, vilket görs i förordet, är en lögn. Det är dock en synnerligen intressant läsning och översättningen är mycket väl genomförd.
Kittlers primära poäng är att det inte är själen som talar genom en människa då denne skriver utan en människa som försöker hantera mediet men att mediet, genom sina begränsningar, bestämmer vad som överhuvudtaget är möjligt att tänka/säga. Läsning är aldrig något enkelt överförande av idéer från författare till läsare.
Har då det enskilda skrivandet någon funktion om diktaren, såsom vi känt denne, inte förmår att lägga fram sin själ till beskådan? Genom att betona skriftens möjligheter som kall minnesteknik menar Kittler: ”det är arkivering och inget annat. Därför kan det inte ersätta, representera eller vara livet, utan bara komma ihåg, upprepa och genomarbeta. Att göra något mot fruktan innebär att skriva ned den.” På så vis klingar subjektet alltjämt genom mediet. Bokstäverna, namnet, substantivet ”f r u k t a n” kan jaget trots allt nedteckna.
Gå till toppen