Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Fåfängans biff har drunknat

Varför är just oxfilé så sexigt? 70 ton av detta åtråvärda köttstycke har nyligen visat sig vara färgat fläskkött. 350 000 stadiga portioner av iskallt beräknande förfalskningar. Livsmedelsverket har slagit till mot bluffbiffarna, ungefär som när Louis Vuittons jurister gör rent hus i New Yorks Chinatown, mot falska väskor.
Den tragiska skillnaden är att kött äts och kan därför även vara skadligt. Dessutom kan man anta att både troende muslimer och judar fått i sig något i god tro som de vanligtvis aldrig ens skulle röra vid. Ångesten växer mitt ibland oss.
Men likheten mellan falska oxfiléer i Karlstad och de precis lika falska väskorna i Chinatown är inte så tragisk, dock ganska komisk. Dessa sexiga produkter tilltalar i många fall fåfängan mer än smaken. Något sorts invant beteende, vi kan kalla det tradition, talar om för oss själva och våra matgäster att oxfilé är något fint. Och innebär god smak. Bara för att det är dyrt. Ungefär som med Louis Vuittons logga.
För om du tar en närmare titt på en ko eller en oxes anatomi ur ett gastronomiskt perspektiv, så är det oftast bättre att äta kinderna än filén. Och bakbenen, om de får rosta länge i ugn. Även bogen är delikat att finhacka som råbiff. Märgen! Finare fett än gåslever. Onglet, med det osexiga svenska namnet njurtapp, är en delikatess i Frankrike. Även hjärnan är alltid att föredra framför filén, men det vågar jag knappt säga utan att bli förväxlad med Hannibal Lecter.
Alla dessa oefterhärmliga och unika smakdelar kostar en bråkdel av filén. Men här finns ingen efterfrågan, så det mesta slutar som färs eller hundmat.
350 000 stadiga portioner falsk filé har köpts, tillagats och ätits upp under nu två års tid. Ingen där hemma framför skärbrädan verkar ha reflekterat över injiceringshålen och kvaliteten på den studsiga konsistensen. Eller tyckt att den vätska som rimligtvis måste sprungit ut i stekpannorna och på tallrikarna varit märklig. Ingen har slagit larm, förrän nu. Man har förlitat sig på förpackningar, och inte sinnena.
Referenserna till hur äkta oxfilé ska se ut och smaka är försvinnande få. Oxfilé smakar bara något när den är perfekt utskuren från ett fint djur, alltså en extremt dyr sak. Men när det billiga falskköttet väl har tinats upp och marinerats och sen stekts i kryddor och drunknat i söta såser så spelar ingenting längre någon roll. Bara man har fått en fåfäng känsla av att man äter lite fint.
Om det istället hade varit, säg, proteiner från insekter som med precision pressats till biffar, hur många hade då märkt någon skillnad på alla sunkiga lunchställen och 129 kronors-krogar? Det äts redan mängder av åsnebiffar under falsk flagg (oxfilé!) på dessa hak, och hur sexigt är det?
Konsekvensen av den här skandalen blir förhoppningsvis att vi nu omvärderar vad som egentligen är fint, smakfullt och lyxigt. En njurtapp eller kalvhjärna går inte att förfalska. Kanske är detta framtidens lyxmat, även om det inte är dyrt.
Eller så löper vi istället bara linan fullt ut, och börjar äta små handväskor från Louis Vuitton. Stekta i smör eller ugnsbakade. Falska eller äkta, ingen kommer märka någon skillnad.
1. St John bread and wine. Pionjär när det kommer till kött från udda styckdetaljer. Här finns allt utom filé. 94 Commercial Street, London
2. Restaurant Oubaek. Min favorit i Norden när jag vill äta en perfekt Boeuf Bearnaise. Store Kongensgade 52, Köpenhamn.
3. 19 Glas. Malmökocken Olle Tagesson lagar kreativ mat på annorlunda råvaror, gärna kött.
Stora Nygatan 19, Stockholm.
Gå till toppen