Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Bara glöm guldklockan

Inhopp, projekt, jobbsnuttar långt upp i åldrarna. När arbetsmarknaden förändras måste tryggheten hänga med.

Stiligt. Olof Palme är gäst hos David Frost 1969.Bild: Jan Collsiöö /SCANPIX /
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Kläderna. Bilarna. Tapeterna, telefonerna, cigarretternas piruetter. När det frossas i Olof Palmes liv blir det lite Mad Men i folkhemmet:
Kristina Lindströms och Maud Nycanders Palme, som SVT visat under julhelgerna, Callgirl och kriminalserien En pilgrims död handlar om Sveriges mördade statsminister, uttalat eller underförstått. Men de är också en djupdykning i nostalgins varma mörka vatten, det 50-, 60- och 70-tal som många gärna drömmer sig bort till. Radhusområdet Atlantis i ABC-staden Vällingby där familjen Palme slog sig ner.
En tid med schysst retrolook.
En tid med en politik (S) som sedan polerats av åren.
Och, framför allt, en tid med framtidstro. Det var bara att knalla upp till personalchefens kontor och be om jobb. Så var saken klar.
Unga idag har svårt att tro på en ljusnande framtid. Läs Skitliv – ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad så förstår du varför.
Boken är finansierad av en rad fackförbund, det märks i ansatsen. Men det gör den inte mindre angelägen, för den ger en bild av den nya arbetsmarknaden.
Skitliv handlar om unga med ramavtal i bemanningsföretag, unga som aldrig vet hur mycket de kommer att tjäna, som hela helgen väntar på ett SMS om jobb på måndag, som jobbar gratis. De otrygga.
Den enes anställningstrygghet är den andres stängda dörr. Eller ”skitjobb”.
Dagens klassfråga, inte bara i Sverige.
Många i det gamla proletariatet har gått över till ”prekariatet”, de får varva tillfälliga jobb med perioder utan och sliter med att hålla sig anställningsbara och försörjda.
De ”har ingen kontroll över sin tid, ingen ekonomisk trygghet och kan inte överblicka sin framtid”, konstaterar Aftonbladets krönikör Katrine Kielos i Skitliv.
I Palme sägs att Olof Palme under åren på internatskolan i Sigtuna kallades Skit-Olle – för sin påstått slarviga apparition. Det som visas är trots allt propert, sett med dagens ögon. Kragskjorta, pullover, kavaj. Lite daterat, bara, en känsla som är svår att framkalla ens med sepia på Instagram.
Så ser rekordåren ut, de självklara välfärdsåren.
Framtiden är annorlunda – och valet står mellan att förbanna den och att anpassa sig.
Medan jag läser Skitliv funderar jag över leden i en ekvation: gratis och billigt på den ena sidan ska matchas mot hög lön och ekonomisk trygghet på den andra.
Svårt. Skitsvårt.
När man laddar ner film utan att betala, när en platt-TV kostar några tusenlappar, när flyg är billigare än tåget, när kläder, mat, möbler, allt, allt, allt förväntas vara billigt betalar någon annan priset. Någon som mot låg lön tillverkar, säljer, kånkar på e-handelslager. Någon som pekar ut nödutgångarna i flygplanet för löner som forna tiders kabinpersonal inte kunde mardrömma om.
Tack vare dem som har osäkra arbetsförhållanden kan produktionen vara flexibel och kostnadseffektiv.
Det handlar inte om att arbetsgivare är ”onda”, som Skitliv antyder i en gammal vänstersuck. Det handlar om nya krav på den globala ekonomin och där är vi alla delaktiga.
Här finns säkert förbättringar att göra.
Men inte heller samhällets skyddsnät är anpassade för att fånga upp dem, precis som Kielos konstaterar: ”Allt börjar i det vi kallar ’skitjobb’. Från dessa vecklar hela den globala kedjan ut sig: timglasekonomin, prekariatet, coachindustrin och framför allt en världsekonomi som i västvärlden inte längre levererar de där bra jobben.”
Alliansen har hävdat arbetslinjen mot sjukförsäkringar och a-kassa, sänkt arbetsgivaravgiften för unga och inkomstskatten för alla. Ändå är ungdomsarbetslösheten anmärkningsvärt hög.
Låglönejobb eller låga ingångslöner för unga – som C och FP föreslagit – får tummen ner.
Eurostats statistik visar att Sverige är det land i Europa som har lägst andel av de anställda i låglönearbeten, 2,5 procent – när låg lön definieras som en inkomst som understiger två tredjedelar av medianlönen. Speciellt också i ett nordiskt perspektiv: i Finland har 5,9 procent låglönejobb. Snittet för EU är 17,0 procent.
Frågan är vad som skulle hända om lite fler hade låglönejobb. Svensk ekonomi sticker ut med kompetens, hög produktivitet och förädlingsgrad, och ska så göra, men en del nya jobb i tjänstesektorn borde det ändå gå att skapa.
Ett alternativ till arbetslöshet, hopplöshet – och osäkra ”skitjobb”.
Vänsterns svar?
Facket vill ha allt som det alltid har varit och Socialdemokraterna dras med nostalgi. Men ett parti som nu kallar sig Framtidspartiet borde väl anta utmaningen? Fast idéprogrammet inför S-kongressen i april betonar ”arbetet”, i bestämd form, och utgår från människor som anställda. Inte snuttjobbare, frilansar, eviga vikarier.
Politik är att vilja, sade Palme. Det duger inte att sucka över ”skitjobb”, kartan måste anpassas till verkligheten. Utmaningen nu är att samtidigt hävda arbetslinjen – friska vuxna ska försörja sig på eget arbete – och utvidga den ekonomiska tryggheten och samhällets skyddsnät också till dem som inte har traditionella anställningar med lön den 25 i månaden.
Ingenting är längre som förut. Framtiden måste göras tryggare.
Gå till toppen