Kultur & Nöjen

Owmans krigsförklaring

Christine Owman är från Lund. Det hörs inte i hennes musik. Hon är också från vettet. Det framgår.

Hon vill göra soundtracket till dina tankarBild: Foto: Hussein El-Alawi
Hör ni till dem som håller på konventionerna? Se då upp, för Christine Owman vill få er att tappa fattningen. Hennes nya album ”Little Beast” är en krigsförklaring mot det konventionella.
”Rather stay in my brain, be quietly insane, than conventional and plain”, sjunger hon till ett spöklikt och oroande dissonant komp.
Här har vi en artist som själv vill definiera vad som är god ton. Bland redskapen finns cello, såg, trummaskiner, gitarrer, elektroniskt preparerade ljud och en lätt förryckt ukulele. När det inte räcker tar hon hjälp av mörkermannen Mark Lanegan, med meriter från Screaming Trees och Queens of the Stone Age.
Albumet låter som en vidareutveckling av den redan skruvade musiken på 2010 års ”Throwing Knifes”, där Christine Owman tonade fram som en säregen ljudvisionär. Sedan dess har hon jobbat mycket med teatermusik, vilket sporrat henne till att ta ut svängarna ytterligare.
– Marginalerna är större, jag har vågat mer. Det handlar mycket om sådant jag lärt mig från teatervärlden, säger hon. Teatermusik står ju aldrig för sig själv, den får sin form i samverkan med andra saker. Det arbetssättet har jag tagit med mig när jag nu skrivit och spelat in låtar. Musiken får lov att vara mer diffus.
Det betyder inte att den är ofärdig eller inte gör jobbet, bara att den tillåts jobba på olika vis.
– Jag gillar kontraster, att kunna förskjuta perspektivet. Jag vill att man ska kunna hitta olika sorters djup i låtarna, att man får olika upplevelser av den beroende på hur man lyssnar. Vissa delar är verkligen in your face, men det finns också partier som nästan fungerar som paus. Musiken ska kunna vara ett soundtrack till lyssnarens egna tankar.
Det har alltid funnits ett teatralt drag över Christine Owmans scenshower, där hennes videoprojektioner varit en viktig del. Men live tänker hon faktiskt tona ner det teatrala. Det blir en del paus även på vita duken, vilket gör publiken fri att skapa sina egna bilder – frammanade av den i sig själv filmiska musiken. Variation och dynamik är ledorden.
– Jag har funderat en del på det där med bilderna, hur jag matar publiken med intryck. Det kan förstås bli för mycket. Jag har upptäckt att publiken går mer in på djupet i sångtexterna när jag spelar akustiskt, det vill jag ta vara på. Som kontrast till dessa låtar finns numren där det visuella, musikaliska och lyriska bildar ett helhetsintryck.
Tråkigt och enahanda får det inte bli. Hon nöjer sig inte med att vara en lallande trubadur.
– Jag är trött på singer/songwritergrejen, det räcker inte för mig. Jag har haft dansare på scen. Jag gillar att tänka bortom det vanliga, att testa olika saker som är utmanande för mig själv.
Christine Owman ser hela tiden till att idélådan är öppen. Locket på är inte hennes melodi, varken som artist eller människa.
– Men vi förväntas lägga locket på, för att passa in. Det är vad låten ”Wait No” tar upp, kravet att vara normal om man så måste medicinera sig till det – istället för att ta itu med demonerna, eller med drömmarna för den delen. Många människor är så rädda för att känna.
I trots mot denna rädsla tar hon ut svängarna som scenpersonlighet.
– Det är det jag gillar med att spela live. Jag kan göra entré snyggt sminkad, men när jag går av scenen ser jag ut som Alice Cooper. Kletig i hela ansiktet. Hardcore. I musiken kan jag vara timid och mild, men lika gärna utlevande. Man måste få ha en personlighet, inte vara rädd för att vara pinsam.

Christine Owman

Hennes tredje soloalbum ”Little Beast”, som ges ut av tyska bolaget Glitterhouse den 18 januari, rymmer två duetter med Mark Lanegan (bilden) från Screaming Trees. Releasefest på Debaser i Malmö den 1 februari.
På senare år har hon gjort musiken till Teater Mutations ”Röda rum” och Pia Örjansdotters ”Exit Presence”. År 2011 fick föreställningen ”Endure” premiär i New York, ett samarbete med manusförfattaren Melanie Jones.
Hon ingår i banden Dun Dun och If They Ask, Tell Them We’re Dead som bägge ger ut album denna vinter.
Gå till toppen