Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Biogasen har gått i stå

Biogas ingår i kuren som ska rå på fordonstrafikens utsläpp. Ändå är det alltjämt bara mindre gaspuffar som produceras. I Malmö har Eon gjort halt.

I Malmö har Eon gjort halt. Projektet som ensamt skulle mer än dubblera landets produktion av biogas blir tills vidare inte av. Orsaken uppges vara att den kommersiella risken är oacceptabelt stor.
– Vi har hållit på sedan 2008 och har fått höra att svenska fordon ska vara oberoende av fossila bränslen 2030, säger Anders Olsson, Eon Sveriges vice koncernchef.
– Men vi har inte sett några åtgärder eller politiska beslut som får oss att våga investera, fortsätter han.
Energiminister Anna-Karin Hatt (C) talar gärna om biogasen som ett av de mest resurseffektiva och miljövänliga fordonsbränslen som finns.
– Biogasen kan spela en viktig och allt viktigare roll i det svenska energisystemet, sa hon till exempel när budgeten presenterades i höstas.
Ungefär samma toner hörs från bland andra Region Skåne som 2020 bara ska använda förnybar energi i verksamheten. För Skånetrafiken innebär det att dieselbussar fasas ut och ersätts med bussar som tankar biogas.
Anledningen till intresset för så kallad förnybar energi är att utsläppen av klimatgaser från fordonstransporter i landet inte minskar, trots allt effektivare motorer. Det beror på att transporterna ökar och att väg- och sjötransporter nästan undantagslöst drivs av fossila bränslen.
Biogas kan ersätta de fossila bränslena. Problemet är att den mängd gas som tillverkas idag och som kan tillverkas med dagens metoder till rimliga kostnader, inte räcker särskilt långt.
Enligt en rapport från Centrum för transportstudier vid Kungliga tekniska högskolan kan biogasen bara täcka ett par, tre procent av energin som behövs för att hålla igång inrikestransporterna.
Dagens bioenergi kallas den första generationens. För gasens del betyder det att organiskt material samlas in och bildar gas under en rötningsprocess.
Den alldeles överväldigande delen av gasråvaran samlar ihop sig själv i avloppsreningsverken. Där producerades 2011 drygt 40 procent av biogasen. Men även gödsel, mat- och slakteriavfall utnyttjas, liksom gamla soptippar som bildar gas på egen hand.
Gasråvaran kan också odlas. Men att plöja upp mark och använda livsmedelsgrödor för att producera fordonsbränsle i större kvantiteter, är varken etiskt eller klimatmässigt hållbart. Av det skälet satte EU i höstas en gräns för hur mycket av första generationens biodrivmedel som får ersätta bensin och diesel.
Det är där bland andra Eons gasprojekt kommer in. Anläggningen som lagts på is är tänkt att producera den andra generationens biobränsle. Det innebär att råvaran huvudsakligen kommer från skogen istället för åkrarna.
Bara genom att ta hand om restprodukterna från skogen – grenar och toppar – beräknas den kunna ge 10–15 gånger mer biogas än matavfall och avloppsslam.
Visserligen är processen för att omvandla trärester till gas betydligt mer komplicerad än den som sker i avloppsreningsverken. Tekniken är dock inte ny utan har sitt ursprung i Tyskland redan på 1920-talet.
Ändå är det hopplöst i Sverige idag att få igång en kommersiell produktion av den andra generationens biodrivmedel.
För det är inte bara Eon som dragit öronen åt sig:
I Piteå finns en mindre anläggning som kan tillverka biodiesel ur svartlut, en restprodukt från pappersindustrin. Fabriken invigdes 2010 men redan i höstas blev de 19 anställda uppsagda då bland andra Volvo inte ville pumpa in mer pengar. Enligt uppgifter i Piteå-Tidningen övertogs anläggningen av Luleå tekniska universitet vid årsskiftet.
I Göteborg fanns storstilade planer på att både bygga en så kallad pilotanläggning och därpå en större kommersiell anläggning.
Pilotanläggningen håller på att byggas på Hisingen nedanför Älvsborgsbron och kommer att ha kostat 1,4 miljarder kronor när den står färdig i höst. Investeringen blir en ren kostnad för Göteborg energi. Det som nu oroar politikerna är om försäljningen av gasen ska täcka kostnaden för driften.
– När vi tog beslutet visade beräkningarna att produktionen skulle ge ett överskott, säger Martin Wannholt, kommunalråd (M) och vice ordförande i Göteborg energi.
– Men det är jag inte längre hundra på, tillägger han och kallar en förlustbringande drift för ett mardrömsscenario.
Martin Wannholt konstaterar att det är många som vill ha biogas men att den inte får kosta för mycket.
I utkanten av Värnamo byggde Sydkraft redan i början av 1990-talet en försöksanläggning för den andra generationens biobränslen. Experimenten uppges ha varit mycket lyckade men 1999 lades anläggningen ändå i malpåse.
Under 00-talet planerades för att använda anläggningen till att ta fram processer för att omvandla skogsråvara till både fordonsbränslen och gröna kemikalier. Energimyndigheten var beredd att satsa 360 miljoner kronor men ställde som motkrav att industrin sköt till 120 miljoner.
Men industrin ville inte ställa upp.
– Det fanns en viss investeringströtthet, säger Göran Hansson, vd för Värnamo energi. Dessutom finns det en osäkerhet kring var tekniken tar vägen.
Göran Hansson är ändå förvånad över det bristande intresset från både skogs- och oljebolagen.
– Och i Sverige har vi dessutom två världsledande tillverkare av tunga fordon, säger Göran Hansson.
Anläggningen, som kostat omkring 750 miljoner kronor under åren, har dock inte lämnats att förfalla. Energimyndigheten har skjutit till pengar så att den kan skötas ytterligare några år och lätt kan återstartas.
I sitt rum på direktionsvåningen i Eons huvudkontor i Malmö, ritar Anders Olsson på tavlan och beskriver vad han vill att regeringen ska göra, mer än att uttrycka ett önskemål om mer biobränslen.
– Med elcertifikaten fick vindkraften ett marknadsbaserat stödsystem, säger han. Det kostar kunden tre-fyra öre per kilowattimma, ger miljarder och har lett till att vindkraften levererar sex gånger mer el.
Anders Olsson närmast fnyser när han konstaterar att staten bara satsar ett par hundra miljoner kronor på att utveckla biobränslen.
– Politikerna i Region Skåne och i flera städer anger en riktning för biogasen och tar aktiva åtgärder, säger han och syftar bland annat på busstrafikens omställning från diesel till biogas.
– De signalerna ser vi inte på nationell nivå, säger Anders Olsson.
Det är en stor och dyr anläggning som Eon planerat för. Kostnaden har beräknats till fyra-fem miljarder kronor och den var tänkt att leverera 1,6 terawattimmar biogas. Det är bränsle nog till 125 000 bilar som var och en rullar 1 500 mil per år.
Pål Börjesson, professor i miljö- och energisystem vid Lunds tekniska högskola, förstår att industrin tvekar att satsa.
– De första anläggningarna blir alltid dyra och den ekonomiska risken är stor, säger han. Och anläggningarna måste vara stora för att det producerade bränslet ska få ett rimligt pris.
Pål Börjesson pekar också på den politiska risken där första generationens drivmedel gått från att gynnas till att istället begränsas. EU har beslutat att bara fem procent av bensinen och dieseln får ersättas med bränslen som tillverkas av livsmedelsgrödor.
– Det finns ingen tydlig långsiktighet, säger Pål Börjesson. Om politiken kan ändras så snabbt, så spiller även misstron över till dem som vill tillverka andra generationens biodrivmedel.
Vilken uppfattning har då regeringen om de uppenbara problemen för den andra generationens biodrivmedel?
Kristian Ljungblad (C), politiskt sakkunnig hos energiminister Anna-Karin Hatt (C) ger inga besked. I ett mejlsvar skriver han till Sydsvenskan bara att "biodrivmedel, kanske framför allt andra generationens biodrivmedel, kommer att bli en allt viktigare del av den svenska energimixen".
Ljungblad hänvisar också till investeringsstödet till biogasanläggningar. Regeringen har avsatt totalt 280 miljoner kronor de kommande fyra åren.
Regeringens pengar kan jämföras med den dryga halva miljard kronor ur NER 300-programmet som EU är berett att bidra med om Göteborg vågar investera i en fullskalig biogasanläggning. Den totala kostnaden för anläggningen blir minst tre miljarder kronor.

Naturgas och biogas inte samma sak

Naturgas har inget med naturen att göra eftersom den likt oljan hämtas upp ur fickor nere i jordskorpan. Naturgasen är ett fossilt bränsle och fossilgas skulle vara en riktigare benämning.
Biogas har däremot ett biologiskt ursprung och tillverkas av bland annat grödor, matrester, fekalier och skogsråvara.
Bägge gaserna är dock metangaser och kemiskt lika.

Sveriges biogasanläggningar

År 2011 fanns i landet 233 anläggningar som producerade biogas. Av dessa var:
– 135 avloppsreningsverk
– 55 soptippar
– 19 gårdsanläggningar
– 19 samrötningsanläggningar, det vill säga anläggningar som rötar hushållsavfall, slakteriavfall och gödsel från lantbruket
– 5 industrianläggningar
Skåne, Stockholm och Västra Götalands län stod för drygt hälften landets biogasproduktion.
Källa: Energimyndigheten
Gå till toppen