Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Har aldrig känt mig så kränkt”

Väninnan larmade SOS - sen gick allt snett. – Jag har aldrig känt mig så kränkt och förnedrad i hela mitt liv, säger Tina Johansson, 36.

Hon är fortfarande ledsen och upprörd efter händelsen i slutet av förra året. Mitt i ett telefonsamtal med en väninna svimmade Tina Johansson plötsligt. Väninnan larmade ambulans – men det var polisen som kom.Bild: Foto: Håkan Röjder
Hon är fortfarande ledsen och upprörd efter händelsen som inträffade i slutet av förra året.
– Jag har aldrig känt mig så kränkt och förnedrad i hela mitt liv. Det tog lång tid innan jag slutade gråta och jag har ångest fortfarande, säger Tina Johansson.
Hon bor i en lägenhet på Limhamn och håller på att återhämta sig efter en allvarlig operation.
Sjukdomen och den tuffa rehabiliteringen har gjort henne känslig för stress och är också förklaringen till att hon tuppade av under telefonsamtalet.
– Men jag är ingen psykpatient. Läkaren på psyket stod som ett levande frågetecken när polisen kom in med mig. "Vad gör hon här?", sa han bara.
Det blev snabb transport tillbaka hem till Limhamn igen. Där möttes hon av en rejält utkyld lägenhet och glasplitter från det sönderslagna fönstret i hela sovrummet.
– Till och med i sängen var det fullt av glasskärvor. Och jag hade märken på handlederna efter handbojorna. Poliserna hade verkligen tagit i för att sätta på dem.
Vad som gått snett i hanteringen av det larmsamtal hennes vännina ringde till 112 vet hon inte. När hennes sovrumsfönster slogs in blev hon så rädd att hon försökte fly ner i källaren.
– Innan dess hade de bankat på dörren och skrikit i brevlådan. Jag hade kvicknat till då och bad dem vänta en liten stund så att jag skulle hinna öppna. Min sjukdom gör att det tar lite tid.
– När jag kom tillbaka upp från källaren frågade jag vad de sysslade med. Det var då de tog de grepp och försökte sätta på mig handbojorna.
Någon förklaring från polisen sida har hon inte fått. Känslan av förnedring sitter kvar och hon vet inte om hon vågar ringa efter ambulans om hon skulle behöva hjälp igen.
– Det kanske händer samma sak, nu när de har adressen. Det skulle jag inte klara av. Jag har mått förfärligt dåligt efter det här.
Sydsvenskan har varit i kontakt med den vännina som Tina Johansson pratade i telefon med när svimningsattacken kom.
Det var också hon som använde sin mobiltelefon till att ringa efter ambulans via larmnumret 112.
Kvinnan har tidigare under sjukdomsförloppet varit Tina Johanssons kontaktperson och de har behållit en personlig relation.
Hon vill inte ha sitt namn i tidningen, men berättar gärna om händelsen veckan före nyår.
– Vi pratade i telefon på morgonen. Plötsligt började Tina mumla och jag hörde en duns. Men hon la aldrig på luren. Jag blev naturligtvis hemskt orolig.
Kvinnan ringde 112 och förklarade, enligt vad hon berättar, väldigt tydligt vad som hänt och att de behövde en ambulans till Tina Johanssons adress.
– Då kopplade SOS mig till polisen. Jag blev skitförbannad. Det kändes helt bisarrt att de skulle skicka polis till någon som bara svimmat.
Efter att ha avslutat larmsamtalet gick hon iväg till Tina Johanssons lägenhet som ligger på gångavstånd från hennes egen.
– När jag kom fram höll polisen fast Tina och försökte få fast handbojorna på henne. Jag berättade att det var jag som hade ringt efter ambulans och undrade vad de gjorde där.
– Men de sa bara åt mig att jag inte behövdes längre. Sedan tog de ut henne till bilen och körde därifrån. Hon blev väldigt förnedrad, det var hemskt att se.
Hur upplever du situationen, så här efteråt?
– Jag är ledsen för att Tina blev så illa behandlad. Jag känner henne väl. Något behov av psykiatrisk vård har hon absolut inte. Och det kom ju aldrig någon ambulans heller. Inte vad jag såg i alla fall.
Gå till toppen