Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

I rasismens gränsland

Nu sätts Jonas Hassen Khemiris roman ”Jag ringer mina bröder” upp som pjäs på Malmö stadsteater. Författaren tror att många i staden kommer att känna igen sig.

Servitörerna på Café Ritorno på Vasastan kryssar under kristallkronor. Den röda heltäckningsmattan är sliten, på väggarna sitter oljemålningar av varierande kvalitet. Över hela stället vilar en känsla av 1990-tal.
Stammisen Jonas Hassen Khemiri beställer strömming.
– Jag har varit här i så många stadier i mitt liv. Suttit och rökt, hatat mina ekonometriböcker och jobbat. Det här längst in är mitt favorithörn. Man kan ha ryggen fri, bli osynlig. Precis som Amor vill.
”Jag ringer mina bröder” utspelar sig under ett dygn efter bombdåden på Drottninggatan i Stockholm 2010, och handlar om Amor som rör sig runt i staden och försöker smälta in. Inte sticka ut på något sätt och inte bli en misstänkt. När man gör det kan man framstå som ganska bisarr, säger Jonas Hassen Khemiri.
– Som med butiksvakter. Om man försöker agera så att det ska se ut som om man inte ska sno något, så blir man i stället jättekonstig, börjar ta upp varor och titta på dem på ett märkligt sätt. Då försvinner normaliteten.
Amor instruerar sina småbröder att ligga lågt och kommunicerar med omvärlden via sin telefon och sin fantasi. Han blir en allt mer jagad kameleont och paranoian växer.
Upprinnelsen till ”Jag ringer mina bröder” är en krönika som Khemiri skrev bara några dagar efter bombdåden på Drottninggatan. Men varför gjorde han sedan den texten till både en roman och en pjäs?
– Sedan jag skrev ”Montecore” har jag gått och tänkt mycket på hur en riktig roman ska se ut. Den ska vara minst 250 sidor. Den ska bestå av det här, och det här. Sen insåg jag att många av de romaner som jag tycker bäst om är korta, intensiva och blandformade. Som ”Nedstörtad ängel” av P O Enquist, en av mina absoluta favoriter.
– Jag är själv inte säker på om det här är en dramatisering av en bok eller en bokifiering av en pjäs. Men jag bryr mig inte så mycket om det. Det finns så många som skriver romaner som ser ut som romaner.
Du vill inte det?
– Jo men jag tror inte att jag kan. När jag ska förhålla mig till vad som är normalt, då har jag inte roligt.
När man läser ”Jag ringer mina bröder” i Malmö är det omöjligt att inte tänka på dödsskjutningarna som skakade staden samma höst som bomberna briserade på Drottninggatan i Stockholm. Hur det att sticka ut från normen kunde bli en fråga inte bara om fördomar, utan om liv eller död.
– ”Jag ringer mina bröder” handlar om att bli utkastad ur en gemenskap på grund av sitt utseende. Det känns som att väldigt många i Malmö kommer att kunna relatera till det, säger Khemiri.
– Vet du, när jag är ute på gymnasier och föreläser så är det jättemånga som inte känner till dödsskjutningarna i Malmö. Jag tror det är en konsekvens av hur hans offer såg ut. Och att det var i Malmö och inte i Stockholm det hände.
Författarens mormor ringer på mobilen och han går iväg en stund. Servitörerna bär ut falukorv och pannkakor. Vid bordet bredvid diskuterar några teaterarbetare sina tonårsbarns kärleksliv.
När Jonas Hassen Khemiri var tonåring blev han och hans kompisar rutinmässigt kontrollerade av polisen. De kanske satt utanför McDonald’s och åt paj, och så svängde polisen förbi och bad om leg. Han är noga med att poängtera att han växte upp i Hornstull i innerstan, att det inte var synd om honom och att många andra var med om värre saker. Men ändå:
– Det var den sortens upplevelser som å ena sidan var ett tydligt uttryck för att inte passa in i en norm, men å andra sidan något som vi internaliserade som normalt. Och som så klart skapade fördomar hos oss kring vilka polisen var och vad de ville.
Varför vill du poängtera att det inte var synd om dig?
– Det är svårt att prata om förtryck, säger Jonas Hassen Khemiri, och funderar:
– Jag vet inte varför det är så. Känner man sig som en lipsill? Eller att det alltid finns människor som har det värre? Men det kan vara en politisk handling att peka på det som är rasismens gränsland.
Det senaste året har det hänt det mycket i det där gränslandet. Diskussionen om Tintinböckerna på Kulturhuset, om barnfilmskaraktären Lilla hjärtat och dessförinnan om filmen Play. Jonas Hassen Khemiri tycker att många, inte minst i det snabba flödet på sociala medier, resonerar naivt och polariserat.
– De talar om rasism som om det vore kemi. Som om rasism vore ett grundämne och man skulle kunna använda Kol 14-metoden för att definiera den. Men det är mycket mer komplicerat än så.
Jonas Hassen Khemiris pjäser har nu satts upp i tolv olika länder. Den första, ”Invasion”, spelades under hösten i San Francisco och har tidigare satts upp i New York.
Tas de emot annorlunda där än i Sverige?
– En skillnad är att i USA ligger erfarenheten av att människor rör på sig i nationens DNA. Det finns inte i vår självbild. Vi glömmer att en fjärdedel av befolkningen lämnade vårt land och flyttade till Amerika. Vår självbild är mer statisk. Men därför blir den också väldigt rolig att utmana, skriva om och bråka med, säger Jonas Hassen Khemiri.

Jag ringer mina bröder

Pjäsen ”Jag ringer mina bröder” har urpremiär på Intiman, Malmö stadsteater fredagen den 18 januari.
Regi: Farnaz Arbabi
I rollerna: Angelica Radvolt, Kardo Razzazi, Gloria Tapia, Pablo Leiva Wenger.

3 som format Jonas Hassen Khemiri

1. Gudrun Khemiri (mamma) för att hon gav mig orden.
2. Richard Pryor (amerikansk skådespelare och stand-up-komiker) för att han var så bra på att vara politisk och humoristisk på precis samma gång.
3. Anna Kölén (dramaturg Riksteatern/Malmö Stadsteater) för att hennes smarta läsningar tvingar mig att steppa upp mitt game.

17 januari: Föreläser på Lindängens bibliotek i Malmö.

18 januari: ”Jag ringer mina bröder” har premiär på Malmö stadsteater.

19 januari: Deltar i ett teatersamtal på Grand Hotel i Lund.

Gå till toppen