Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

En djävla aptit

Mons Kallentofts extravaganta matresa tog en ända med förskräckelse. Mattias Kroon tar del av en social kannibals bekännelser.

Dagen efter en ohämmad mat- och spritfest på Operakällaren med sin bäste vän segnar han ner i duschen. Deckarförfattaren och matälskaren Mons Kallentoft möter sin kryptonit och grannarna bevittnar när han bärs ut till ambulansen. Skammen, vad ska de tro? Grannar anar det och familjen vet hur det ligger till: han äter och dricker en smula för mycket ibland. Och detta är han själv förstås mycket väl medveten om, men kommer ändå målmedvetet att gasa den pedalen i botten ända in i döden. Målet är bara att minimera lidandet och maximera njutningen, alltså ren hedonism.
Mons Kallentoft överlevde sjukhuset. ”Food Junkie” är en personlig och kanske mestadels privat reflektion över uppvaknandet. Det är varken fiktion eller dagbok, mer en sorts hallucinatorisk reseberättelse. Eller som låten Sister Morphine av Rolling Stones, fast utdragen till bokform. Där opiaterna är utbytta mot gastronomi i världsklass, dry martinis och lyxiga hotellsviter. Knark som knark.
Han tjänar idag deckarpengar som sprutar både in och ut, och de inre eldarna från en delvis traumatisk barndom försöker han släcka med gastronomi, något som bara kan betraktas som bensin. Att Kallentoft skulle vara en matälskare är förresten felaktigt, det ger ett lite för gulligt intryck, hans eget epitet är gastroknarkare. Han flyr till Hongkong för ankorna och hajfenorna, till Tokyo för en biff som kostar 14 500 kronor, upp i sviten på Mandarin Oriental i Bangkok för detaljerad room service, till Bali för spädgrisen, till Baskien för familjeborden i köket på stjärnkrogen, till El Bulli för det åtråvärda fönsterbordet. Han behandlar mat, men främst restauranger och lyxhotell, på samma sätt som Patrick Bateman behandlar varumärken. Antingen hänger du med, eller inte. Det är ett detaljerat rabblande och babblande som till synes inte leder mer än till nästa fix för gastroknarkaren himself.
För det mesta är vi nog väldigt få som förstår hans referenser i den globala restaurangvärlden och därmed blir insläppta i hans mörka passion, namedroppingen och pengarna hamnar ofta i vägen för de utmejslade berättelserna och eftertänksamheten. Den totala kompromisslösheten i just detta är ändå dramatiskt vacker. Fuck it, liksom. Släpp ingen jävel över bron. Hajfenorna ligger där och väntar, Mons vill ha dem, Mons tar dem. Inget är tillrättalagt, nedtonat eller anpassat till mysig soffläsning om god mat och ängsligt borgerliga trevligheter. Kallentoft tänker inte bortförklara sina begär och sin energi och försöker heller inte ta hänsyn till några samhälleliga eller sociala konstruktioner och omständigheter som skulle kunna stå emellan honom och en utrotningshotad tonfisk eller sjögurka. Det är rena och oförfalskade känslor. Han matar sin lilla dotter med oscietrekaviar och hans glädje är djup och innerlig när det visar sig att hon gillar det så pass att hon snor till sig även hans kanapé vid bordet.
Gastronomin och de lyxiga restaurangernas enda löfte är att kunna stanna tiden. Här och nu, du och jag och tallrikarna. Och ingen som ställer dumma frågor. När allt stämmer, så är det en oefterhärmlig upplevelse. Det mest primära, att äta, blir upphöjt till det mest onödiga; njutning. Och helst tvärtom. Men i ”Food Junkie” förmedlas inte bara smakerna och känslan av att äta något åtråvärt. Det är tvärtom befriande fritt från tekniskt nitiska utläggningar om huruvida ditten egentligen borde lagats på dattens vis, eller påhittade smakord som ändå ingen ändå relatera till. För chez Kallentoft är mat en känsla, ett uttryck och ett intryck. Här kan varje människa hänga med. Inte minst är gastronomin en social ritual, ett i ordets rätta bemärkelse sofistikerat beteendemönster bland människor som till inte alldeles för länge sedan skrapade knogarna i marken och på väggarna i sina grottor hackade in något som bara kan beskrivas som telefonklotter. Jakten, den är dock densamma. Och Kallentoft ger sig hän åt den, med en bourgognekupa mot läpparna. Ibland med bankirer och förläggare, så ofta som möjligt med familjen, men störst inlevelse verkar han få när han äter helt själv.
I ett särskilt blänkande avsnitt utvecklar han tankar om sin egen kannibalism. Inte enligt Wikipedias definition, utan hans egen. Att äta på restaurang är även att äta människorna runt om, sällskapet och serveringspersonalen. Kockarna och sommeliererna, bordsgrannarna och bargästerna. Att insupa och dela en sorts gemenskap som är svår att finna i andra rum, i ständig rörelse. Att ömsesidigt äta av våra världar, liv och tid. Att helt enkelt tillåta varandra att vara sociala kannibaler, på ett förhoppningsvis lite poetiskt och inspirerande plan. Ett stycke definition så god som någon av hur det är att vara människa, och lite girigt njuta av sällskap.
Hur pass självutlämnande är då egentligen ”Food Junkie”? Är det endast ett manipulativt manér, sådant som bara en framgångsrik deckarförfattare kan designa? Anekdoterna är säkert sanna och äkta, inget större tvivel om detta, allt är ändå fullt rimligt. Känslomässigt leker han med läsaren, som en knarkare.
Stilistiskt rör sig ”Food Junkie” i ett gränsländ mellan Lars Noréns tidiga nattsvarta dikter och Bret Easton Ellis febrigt snabba berättande, fast med en knivsudd ranelidska i metaforerna. Och innehållets kärna är ett enda långt och förförande brev, man stöder hans missbruk genom att köpa och läsa boken. Innerst inne så njuter han av sitt rasande dyra och komplexa missbruk, det är inget han söker förtäckt sympati för. Ingen behöver klappa Kallentoft på huvudet för just detta, han älskar sin livsstil nästan lika mycket som sin fru och deras barn.
Men det bränner egentligen bara till ordentligt i ett enda avsnitt, det allra sista, om hans familjs mörka hemligheter. Där får vi en liten förklaring till varför många människor beter sig så illa mot varandra, och sig själva. Och kanske därför också försöker leva i nuet, som trots allt bara varar i en livstid.

Boken

Food Junkie. Mons Kallentoft. Forum.
Gå till toppen