På årets första dag publicerade Economist.com en genomgång av var i världen det är bäst att komma till världen 2013.

Listan toppas av Schweiz. Sverige hamnar på fjärde plats, strax efter Norge, strax före Danmark.

När en motsvarande beräkning gjordes 1988 kom Sverige på nionde plats.

Men debatten om barnfattigdom ger knappast intrycket att Sverige är ett av världens absolut bästa länder att födas och växa upp i, eller att utvecklingen gått åt rätt håll.

I Uppdrag Granskning i SVT igår synades en del av barnrättsorganisationernas påståenden om svensk barnfattigdom i sömmarna.

Det var uppenbarligen på tiden.

Enligt Rädda Barnen finns det 242 000 fattiga barn i Sverige. I kampanjen Initiativ Black, som lanserades av Rädda Barnen sommaren 2011, hävdades att 220 000 svenska barn ”inte kan äta sig mätta varje dag” eller ”tvingas att gå i tunna sommarskor mitt i vintern”.

På frågan om detta verkligen är verkligheten för närmare en kvarts miljon barn i Sverige tvingas Rädda Barnens generalsekreterare Agneta Åhlund medge:

”Det ger inte en riktig bild av 240 000 barns livssituation, nej. Men det ger en riktig bild av några barn.”

Fast hur många dessa ”några” är kan Åhlund inte svara på.

Barnens rätt i samhället, Bris, jämför i den pågående kampanjen När pengarna inte räcker situationen för barn i Sverige och Moçambique.

Organisationen Majblomman beskriver en halvering av antalet bidragsansökningar som en ökning.

Av barnrättsorganisationernas osakliga kampanjer blir sedan politiska kampanjer där retoriken skruvas ytterligare ett par varv.

Det finns barn i Sverige som far illa, fast sällan för att de går i trasiga skor eller saknar mat. Men barn som har det svårt är knappast hjälpta av kampanjer som ger en skev bild av deras verklighet.

Med hjälp av ett relativt fattigdomsbegrepp pumpas problemet upp till en punkt där alla proportioner går förlorade. Risken är att människor då slutar ta frågan på allvar och att verkliga och allvarliga missförhållanden hamnar i skymundan.