Kultur & Nöjen

Integration när det passar

Nej, det är sannerligen inte mycket berliner i svenskskockarna.

Är det turister? Eller kanske svenska kulturarbetare?Bild: Thomas Löfqvist
Ich bin ein Berliner. Ja, efter nio år säger jag så.
Det känns inte särskilt märkvärdigt. Kennedy sa det efter fem minuter. Att bli en berliner går alltså inte att jämföra med till exempel Katthammarsvik, där man ska ha bott i minst fem generationer innan man ens får kalla sig gotlänning.
Att bli en berliner går förhållandevis fort.
Ändå kan jag inte låta bli att surpuppa lite när det rasar in svenska konstnärer in spe eller så kallade kulturarbetare per se och kallar sig berliner.
Jag bor här, säger de.
Vad trevligt, säger jag. För jag tillhör den generationen som fortfarande använder ordet trevligt. Att vi inte har setts förut, hur länge har du bott här?
Ibland är det tal om tre månader, ibland tre veckor. Men de är berlinare, icke desto trots.
Och jag går hem och surpuppar lite till.
När får man kalla sig berliner? Räcker det inte med att förtvivlat gärna vilja höra till den nya kulturen? Måste man inte kvala på något sätt?
Talar de språket i sitt nya land?
Sällan. De umgås i egna kluster, hänger med andra kids från G8-länderna och där talar man engelska. De påminner faktiskt lite om diplomatfruarna kring Tiergarten, de som äääälskar Berlin så länge de kan ha barnen på egna skolor och slipper lära sig skillnaden på dativ och genitiv, läs tillhöra och äga.
Deltar dessa inflyttade svenskar i den demokratiska processen?
Inte en chans. De kan inte, vill inte, får inte rösta. (Efter sex veckor, är du galen?)
Om de överhuvudtaget är politiska går de i något demonstrationståg med luvan nerdragen där de bara kan identifieras av den egna klanen. Polis och offentlighet. Pfui! Att rösta och läsa tidningen är något för oss som fortfarande använder ordet trevligt.
Beblandar de sig med tyskar?
Glöm det. Hur skulle det gå till när de inte kan prata? För den genomsnittlige tysken ter sig den svenska konstnären lite som Kaspar Hauser gjorde på sin tid. Till lika delar fascinerande som skrämmande och fullständigt socialt inkompetent. Grymtar mest. Och spottar snus.
Vill de lära sig Schiller och Goethe? Forget it. Varför skulle de det? De har ju Wikipedia.
Betalar de skatt och försäkringar?
Nej. De åker ju ”hem” när de får klamydia eller en fis på tvären.
Till dess lever de kvar i sin värld, drar fram i sin flock och sjunger sina egna nationalsånger.
Men det måste väl ändå finnas en skillnad på den svenska kulturarbetaren i Berlin och en sekteristisk invandrare som vägrar integreras eller en solbränd skattesmitare på Gran Canaria?
Ja det gör det. Den svenska kulturarbetaren i Berlin, när den uttalar sig om Sverige (på engelska, sic!) hävdar att den tycker att svensk migrationspolitik är en skandal. Att det är på tiden att man tar tag ordentligt i integrationsfrågan och verkligen anstränger sig för att få till delaktighet, transparens, demokrati och framförallt mångkulturella möten.
Gå till toppen