Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När kärleken kom in i bilden

Walter Hirschs förhållande till fotografin var passionerat, skriver Per Lindström.

”En bild som är värd besväret att skriva om är en bild som det inte går att skriva om. Det finns inget att tillägga.” Det skriver Bodil Malmsten i ”Walter Hirsch – fotografier 1960–2003” och ger oss tio bilder av sin gamle vän, som 2010 fick erbjudande att göra en retrospektiv bok.
Författaren som just flyttat hem till Sverige är på väg till fotografen som håller på att gå igenom alla bilder han tagit – svartvita bilder av människor i London, Rom, New York och den svenska sommarnatten och på ett sjukhus i Stockholm. Hon sitter på en buss och konstaterar att bilden först måste tas innan den blir till i betraktarens öga, och att vemodet måste vara i fas med klicket så att ljuset i bilderna kommer fram.
Allt började 1966 med en serie bilder av några vänners midsommarfirande. Walter Hirsch hade skaffat en enkel kamera, en Canon Dial som såg ut som en leksakstelefon och kunde ta 72 bilder i halvformat på en 36-bildersrulle. Exponeringsautomatik och motor öppnade för ett mera filmiskt tänkande. Plötsligt var känslan viktigare än tekniken.
Midsommarbilderna, som året därpå publicerades på tolv sidor i Populär Fotografi, såg ut att vara knäppta på en höft, flera var oskarpa. Redaktionen väntade sig ett ramaskri från läsekretsen men istället för uppsagda prenumerationer kom tackbrev.
Tor-Ivan Odulf intervjuade Walter Hirsch och noterade att fotografen rätt länge stått i gråmörkret. Ok, man hade lagt märke till honom men mest för att han hade fel på ena benet, gick lite långsamt: ”Men så händer det, någonting ger utdelning, bilderna får vind, alla som ser bilderna ser fotografen och ser dom som han skildrar, en enorm förflyttning äger rum, svenska fotovärlden går långsamt. Walter Hirsch flyger.”
Det nya låg i luften. I USA hade Robert Frank och William Klein några år tidigare visat hur man kan få rörelse i stillbilder när den ena bilden länkar i den andra.
För Walter Hirsch fungerade de lekfulla midsommarbilderna som en förövning. Under en vårdag 1967 gick han runt på Londons gator med sin Canon Dial. Resultatet blev 700 bilder, som visades parvis på Moderna museet i Stockholm 1968.
”London den 13 april mellan kl 09.00–23.00” blev den första separatutställningen med en svensk fotograf i vad som då ansågs vara fotografins finrum: ”I slutet av utställningen spikade Walter upp kameran, som bilderna var fotograferade med, genom att slå en spik rakt genom plastlinsen. Kameran stals direkt och medias bevakning av utställningen fick ett helt annat fokus än önskat.”
Hirsch hyllades för att han med sin spontana och expressiva bildstil hade befriat svensk fotografi. Och han konstaterade att hans rosade bilder inte var resultatet av en slapp eller ogenomtänkt fotografi, också det spontana kräver disciplin.
1979 drabbades Walter Hirsch av en hjärtinfarkt och hamnade på S:t Görans sjukhus i Stockholm och skildrade livet som patient på samma sätt som han hade gjort när han firade midsommar – i visuella dagboksanteckningar. Ett år senare ställde Moderna museet ut ”Hjärtats journal” samtidigt som boken ”Avd 9” gavs ut.
Walter Hirsch visade att också ”privata” bilder kan ha allmänt intresse. ”Jag vill gärna förmedla vad jag varit med om”, förklarade Walter Hirsch i den retrospektiva boken ”Hirsch 1960–1980” som kom 1980.
Han hade varit med om mycket och hade mycket att berätta. Som barn fick han polio, kom till Sverige från Sovjetunionen med sina tysktalande föräldrar. Yrkesvalsläraren tyckte att tandtekniker var ett lämpligt yrke för en som haltade lätt (mot slutet var det kryckor och rullstol som gällde). Men Walter Hirsch visste vad han ville och blev elev på Christer Strömholms fotoskola – och några år senare själv fotolärare på Stockholms Fotografiska skola.
Han varvade i alla år reklam med egna projekt. Att han tyckte det var roligt att fotografera märks också i hans uppdragsbilder. Han iscensatte reklam för bland annat Dobber (i sex säsonger) och smög i kulisserna på inspelningen av Roy Anderssons första långfilm ”En kärlekshistoria”.
”Än i dag, över fyrtio år senare, är filmaffischen med Walters foto mycket efterfrågad och trycks i ständigt nya upplagor. I Japan handlar det om hundratusentals exemplar.” Det skriver Roy Andersson och hyllar fotografen med öga för det oansenliga, som en man som sitter och äter spagetti.
Walter Hirsch förhållande till fotografin var en kärlekshistoria, i alla fall som den tar sig uttryck i ”Walter Hirsch Fotografier 1960–2003” som ges ut bara några månader efter fotografens död vid 77 års ålder.
Arbetet med den stora boken som speglar ett viktigt kapitel i svensk fotohistoria var då klart, bara tryckningen återstod. Också den lyckades. Svärtan gör att ljuset i Walter Hirsch fotografi kommer fram – liksom det sensuella som alltid har varit hans signum.

Boken

Walter Hirsch – fotografier 1960–2003. Texter: Olle Granath, Bodil Malmsten, Leif Wigh och Roy Andersson. Bokförlaget Arena.
Gå till toppen