Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Beväpnad med humor

Skådespelaren och konstnären Bianca Kronlöf vill få dig att garva åt normen. Fast själv är hon ibland så arg att hon inte märker att hon är rolig.

I senaste Bang skriver Bianca Kronlöf om sin klichéskräck. Rädslan för det som teatern gör gång på gång: återskapar och förstärker stereotyper.
– Mycket av teatern kan vara så reproducerande att man vill spy.
När Kronlöf ska gestalta en roll försöker hon därför hela tiden vara medveten om sin kropp för att inte själv bidra till att återskapa stereotyperna av hur en kvinna upplevs på scen.
– När jag ställer mig på en scen, rakt upp och ner, så ser du inte bara en ung tjej, utan en smal ung tjej – den vanligaste kropp som visas. Jag måste vara medveten om det när jag står där, att jag är en ung, smal tjej, som dessutom, om jag får säga det, är rätt söt, säger hon.
– Om jag sitter på en stol och svankar sänder jag ut en annan sorts signaler än om jag hoppar så att tuttarna skakar. Det är samma kropp, men något händer. Kvinnokroppen är sällan naken och rolig, så fort den är naken ska man titta på den och beundra den.
Det handlar alltså om att vända och vrida på en roll, utmana manusdirektiv och förväntade scenuttryck, tänka om och tänka nytt. Och att samtidigt göra det utan att göra sig omöjlig i repetitionsprocessen, vara en besvärlig typ som bara vill peka på allt hon inte vill göra.
Just nu spelar hon Lydia i ”Martyrer” på Stockholms stadsteater. Pjäsen handlar om religiös fanatism. Huvudkaraktären Benjamin går in för att bli bokstavstroende kristen, och drar in hela skolan i sitt projekt. Bianca Kronlöfs Lydia lockar honom tillbaka mot sedeslöheten.
Att gestalta en ung kvinnas sexualitet har varit en stor utmaning mot klicheskräcken, säger Kronlöf.
– Lydia är typ Maria Magdalena. Hon står för det kroppsliga, köttsliga, lättsamma och roliga. Min rädsla för den rollen är att gå in i en klassisk femme fatale. Att hur jag än vänder och vrider på hennes sexualitet, så kommer hon att ses som översexuell och destruktiv.
– Vi läser in så mycket i en ung tjejs sexualitet. Jag har försökt jobba fram en karaktär som har roligt, för sin egen skull. När hon söker sig till Benjamin tänker jag inte att han ska fylla ett tomt hål utan vara någon som kommer att göra livet intressantare och roligare för henne
Att förändra teatern inifrån är ett krig, säger Bianca Kronlöf. Men det ska vara ett roligt krig. Och då kan en inte bara sitta och vänta på att bli uppbjuden. Att få roller är förstås viktigt, men ännu viktigare är att skapa egna.
– Jag jobbar hellre för att synas själv. Då gör jag allt jobb från grunden. Folk tror att saker bara händer, men jag jobbar fan skithårt. På dagarna är jag personlig assistent, när jag kommer hem sätter jag mig och lär mig hur man gör stop-motion-film och skriver på ett nytt manus.
Hon gestikulerar yvigt.
– Alltså. Jag har jobbat så hårt på sistone att jag en gång somnade när jag onanerade. Ha!
Bianca Kronlöf är uppvuxen i Sorunda, i Nynäshamn kommun (”enda anledningen till att åka dit är att ta färjan till Gotland”) som dotter till en sjuksköterska och en stenläggare. Hon säger att hon var en medelmåtta som barn, förutom på att rita. I Sorunda spelade alla handboll, alla utom hon, som satt på läktaren och hejade på. Hade det funnits en barnteatergrupp hade hon gått med i den. Nu fick hon spela upp pjäser hemma i vardagsrummet istället.
– Min mamma tog med oss på teater jämt och ständigt. Jag var på ”Fantomen på operan” när jag var sex. Mamma hade sagt: Det kommer att vara läskigt, men kom ihåg att det bara är mammor och pappor som leker, när det är slut tvättar de av sig sminket och går hem och nattar sina barn.
Hon såg föreställningen vänd mot stolsryggen, upprepade för sig själv: ”Det är bara teater. Det är bara teater.”
Den där magin och fantasin i teatern lockade. I gymnasiet valde hon att varje dag ta sig med pendeltåg en timme och fyrtiofem minuter, enkel väg, för att kunna gå på en friskola med teaterinriktning i Stockholm. Att komma in till stan var berusande, befriande.
– Jag älskar när man är i stora städer, att det finns plats för alla. Här behöver jag inte spela handboll bara för att alla andra gör det.
Vägen in till den professionella teatern var alls inte rak. Hon sökte scenskolan nio gånger.
– Vid ett av inträdesproven i Stockholm gick jag vidare till sista omgången, men kom inte in för att jag var för ”självständig”, de tyckte att jag hade för mycket ett yttre öga, att jag skulle bli regissör istället. Jag var så förbannad!
Förbannad blev hon också sen, när hon väl hade kommit in på scenskolan och lade märke till hur den strukturella diskrimineringen tycktes sitta fast i väggarna. Hur lärarnas fokus alltför ofta lades på de manliga eleverna. Hur myten om det manliga regissörsgeniet frodades. Och hur stor bristen var på analys och närläsning av dramatik.
Tillsammans med Elin Söderquist och Nina Haber startade hon Gruppen, ett feministiskt scenkollektiv.
– Först hade vi en manusklubb. Vi läste och läste, varannan gång en kvinna, varannan gång en man, varannan gång en klassiker, varannan gång något nytt. Vi träffades en gång i veckan, och skaffade oss en sån extrem gemensam kunskapsbas.
Efter utbildningen har Gruppen satt upp flera egna föreställningar. De har tagit sig an ett av dramatikens mest kända kvinnoöden, Fedra, och byggt en föreställning kring de två känslorna skuld och skam. Gruppen använder sig av performanceinslag, genrebrott, och en väldig massa humor.
– Fast vi var så arga när vi gjorde vår första föreställning, så vi märkte inte ens att den var rolig förrän folk skrattade.
Skrattet är det viktigaste vapnet, säger Bianca Kronlöf gång på gång.
– Humor är väldigt bra, för med den måste man kommunicera. Och jag tycker att kommunikation är typ det vackraste som finns.
– Vi lever i en tid när det är ok att säga att man hatar feminister. Till en feministisk föreställning kommer folk med garden höjd, och genom att använda oss av humor får vi folk att sänka den där garden. När man skrattar tror jag att man öppnar sig.
De senaste månaderna har Bianca Kronlöfs ”Shit snubbar say”-filmer flutit runt i de sociala medierna. I filmerna träder hon in i rollen som Snubben. En hipstertyp som hänger runt Götgatan i Stockholm eller Möllan i Malmö.
– Han är en norm som inte reflekterar över att han sitter i maktposition. Folk tycker så mycket om snubben just för att man får skratta åt normen.
”Shit snubbar say när de är sorry” gjorde hon i kölvattnet av Expressens filmavslöjande om Sverigedemokraterna. Den består, liksom de andra filmerna, av på varandra staplade citat, hämtade ur verkligheten på olika sätt. Kronlöf citerar, förutom Erik Almqvist, Chris Brown efter att han misshandlat sin flickvän Rihanna och Bill Clintons berömda ”I did not have sexual relations with that woman”.
I serien med filmer finns även ”Shit snubbar say to blattar”, ”Shit snubbar say to flator” och ”Shit snubbar say to feminister”. I dem citerar hon även sina killkompisar, sitt ex, sin pappa, ordväxlingar hon snappat upp på tunnelbanan eller genom vänner. Hon tycker att det är intressant att iaktta människor och göra experiment utifrån hur folk beter sig i relationer.
Det finns ingen som heter ”Shit snubbar say om feministisk teater”, men hon har samlat på sig många skojiga exempel.
– ”Feministisk teater, handlar det om mens, då eller?” ”Står ni och skriker och håller på med kroppsvätskor?”.
Bianca Kronlöf skrattar. Men blir allvarlig när hon pratar om hur feministiska kollegor har mordhotats och hur hon själv hittills har tagit lättvindligt på näthatet, men att det gäller att samla motstyrkorna, att vid sidan av skrattet beväpna sig med argument och att skydda systerskapet.
– Alla feminister jobbar så jävla hårt, tar alla diskussioner på skolan och på jobbet, så jag tänker att en av de största kärleksförklaringar man kan göra är att kredda andra brudar och stärka varandra. Det värsta och farligaste som finns är att vara ensam och rädd.
– Man ska inte klanka ner på det egna rummet. Det är ett heligt jävla rum där man får kraft.

Bianca Kronlöf

I tre ord: Storasyster. Feminist. Konstnär.
Bor: Stockholm.
Ålder: 27.
Aktuell: Som Lydia i ”Martyrer” på Stockholms stadsteater t o m 24 mars. Gruppen sätter upp krogshowen ”Gruppen goes onda kvinnor” på Storan i Göteborg 12-17 februari. Gruppen åker på turné med "Men det skulle ni aldrig våga" av Astrid Menasanch Tobieson. Kommer till Simrishamn 1 mars. Huvudroll i filmen ”Världen väntar” med premiär senare i år.
Gå till toppen