Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Somliga går i trasiga skor

Det här vet jag: Jag vet att det finns familjer som inte har pengar att fira jul för, ingen gran, inga klappar, ingen skinka. De finns. Jag har mött dem på församlingens julfirande. Min dotter glänser som en prinsessa i ny röd klänning och blanka skor och barnen från miljonprogrammen ser blygt på henne där de står i rena och hela men slitna kläder. Mammorna har ibland tårar i ögonen och säger ”tack, det här är det enda julfirande mina barn fått i år”.
Det här vet jag: Det finns pojkar som bor på flyktingförvar som är alldeles ensamma i världen, med trasiga skor och för tunna kläder men med en mobiltelefon fylld av bilder från flykten genom öknen. Jag har träffat sådana pojkar. Jag har hållit deras händer och hjälpt dem att leta fram hela skor och tjocka jackor ur högarna av kläder som andra skänkt av sitt överflöd.
Det här vet jag: Det finns människor, män och kvinnor, som straffat ut sig ur alla system. A-kassa, F-kassa, soc, psykiatrin. Ingen vill ta i dem med tång. De är stökiga, bråkiga, jobbiga och otacksamma och följer liksom inte Reglerna. Jag har mött dem på Stadsmissionens härbärgen, suttit vid samma bord som dem på avdelning 1D. De sover utomhus, det är de som frågar dig om du har lite växel, de luktar illa och du vill inte sitta bredvid dem på bussen.
Det här vet jag också: Det är förbannat obehagligt att möta människor som inget har. Det stör. Det får oss som har att känna obehag. Därför är det många som applåderar Janne Josefssons tilltag att ”avslöja” att det inte finns ”svältande och frysande barn” i Sverige. Sociala medier svämmar över av vadvardetjagsa och ”det finns inga fattiga i Sverige”. Bortsett från att det är en vantolkning av Josefssons reportage – Uppdrag granskning ville inte bevisa att det inte finns fattiga i Sverige, de ville avslöja att det förekommer fusk och lögner i välgörenhetsindustrin – så är det en reaktion som säger något väsentligt om oss som har. Vi vill inte att det ska finnas fattiga. Inte för att vi ömmar särskilt mycket för fattiga utan för att det får oss att skämmas.
De tysta barnen på församlingens julfest får mig att skämmas. De ensamma pojkarna utan skor på transitboendet i Arlöv får mig att skämmas. Den magre knarkaren som sov i rummet jämte mitt på avdelning 1D får mig att skämmas. Jag skäms för att jag har. Jag skäms för att jag vet att de är människor som jag, med samma drömmar och behov och längtan. Mest av allt skäms jag över att jag är en del av orättvisan.
Detta vet jag också: I Sverige på 2000-talet kan man bli fattig på så många sätt. En skilsmässa, sjukdom, arbetslöshet, ett dödsfall, en dålig husaffär. De fattiga påminner oss om det, om vår egen sårbarhet. Det skrämmer, men det går inte att blunda för. Vi lever i en orättvis värld, orättvis och osäker och det hjälper inte att blunda.
Gå till toppen