Kultur & Nöjen

Lönsamma kärleksaffärer

Blir romantiklitteraturen förlagens nya kassako? ”Femtio nyanser”-trilogin har banat väg för en ny våg av underhållningsböcker om kärlek och sex. Sydsvenskan har träffat två svenska romanceförfattare.

En februaridag 1784 anländer kammarjungfrun Maria tillsammans med societetsdamerna Bielke till Borgeby slott utanför Lund. Snart börjar märkliga saker hända. Vem är den vita frun som spökar på slottet? Och har slottsherren Alexander Rosenhielm ett gott hjärta bakom sitt buttra yttre?
Lundaförfattaren och historieläraren Frida Skybäcks andra roman ”Den vita frun” utspelar sig på en plats där isen just nu ligger vit på Lödde å.
Hon fastnade för Borgeby slott efter att ha besökt platsen för en sommarpicknick. Sedan inledde hon ett omfattande researcharbete om 1700-talets politik, kläder, mat och samtalsämnen. Framför allt läste hon dagböcker och brev av den tidens kvinnor, för att skapa komplexa karaktärer.
– Jag kan identifiera mig med mycket av det de skriver. Tyvärr är det ofta tankar kring att inte duga som man är, om man är tillräckligt snygg och smal, om man når upp till tidens ideal. Men också vad man vill få ut av sitt liv. Många skriver att de drömmer om att se världen. Men så lägger de till, bittert, att det bara hade gått om de vore män.
Vi sitter i ett av det lilla slottets rum där ljus i kandelabrar brinner i fönstren. Under skrivarbetet tillbringade Frida Skybäck mycket tid här för att få inspiration.
Sina två första böcker, utgivna av det lilla förlaget Frank, skrev hon på fritiden, först som höggravid och sedan med sin dotter på bröstet. Nu har hon skrivit kontrakt med Forum, ett av Bonnierförlagen. Hon säger att det har gått oväntat snabbt att få en stor läsekrets.
Historisk romance är en av många subgenrer inom romantiklitteraturen, som i USA står för hälften av all pocketförsäljning. I Sverige har den varit relativt liten, men den fick ett uppsving med de så kallade tantsnuskböckerna av författare som Jackie Collins på 80-talet.
90-talets chick lit kan också räknas till romantiklitteraturen, i alla fall om man använder en bred definition. Men branschorganisationen Romance Writers of America definierar de två viktigaste kriterierna för genren så här: En kärlekshistoria ska vara central i berättelsen. Och den ska sluta lyckligt.
– Precis som deckarförfattarna har man som romanceförfattare en överenskommelse med läsarna. I deckare ska det finnas ett brott eller en gåta som ska bli löst. I romance är överenskommelsen i stället att de ska få varandra på slutet. Samtidigt ska du vara unik och personlig och behålla spänningen genom hela boken. Det är inte lätt.
Det säger Simona Ahrnstedt, psykolog och romanceförfattare i Stockholm. Vi träffas på hennes lunchrast ett stenkast från praktiken där hon arbetar.
Hon har liksom Frida Skybäck gett ut två romaner inom historisk romance, skrivna vid sidan av jobbet som kbt-terapeut. De utspelar sig i 1800-talets Stockholm respektive 1300-talets Östergötland, innehåller många historiska detaljer och mycket sex.
Som 25-årig psykologstudent upptäckte Simona Ahrnstedt den amerikanska romancegenren. Hennes kurslitteratur var på engelska, och för att träna språket började hon läsa kärleksromaner.
Efter att ha skaffat familj, hus och jobb blev hon sugen på att börja läsa romantik igen. Men på den svenska marknaden lyste böckerna med sin frånvaro.
– Nä, jag tar och skriver en bok själv! Där började det, säger Simona Ahrnstedt.
Nu, säger hon, är skrivandet på liv och död.
– De här berättelserna handlar om osannolik kärlek med lyckligt slut. De är allt som livet inte är. Det är därför jag skriver.
– Jag tänker ibland att de som skriver djupa, tunga och komplicerade böcker kanske har okomplicerade liv. Jag behöver inte skriva om ensamhet, oro och besvikelse. Jag har det ändå.
Hon berättar att hon ibland har mötts av reaktionen: Du skriver ju jättebra – ska du inte försöka skriva en riktig bok?
– Det är konstigt att de inte känner till romance-genren. I USA är den dubbelt så stor som kriminallitteraturen. Det är bara i Sverige som vi inte vet vad det här är, säger hon.
Men kanske håller det på att förändras. Efter framgångarna för ”Femtio nyanser”-trilogin vill förlagen nu gärna hitta nästa EL James.
Anette Ekström, vd för förlaget Harlequin som gett ut romantiklitteratur i Sverige sedan 1979, säger att intresset för romantik bland läsarna alltid varit stort. Men att ”Femtio nyanser” har öppnat dörren för just erotisk romance.
– Vi har tidigare provat att ge ut erotiska böcker då och då, men det har inte funnits något större intresse. Nu verkar det som om alla förlag hänger på den erotiska trenden. Vi också, med trilogin ”The original sinners” av Tiffany Rice.
I Simona Ahrnstedts ”Betvingade” har 1300-talskvinnan Illiana mycket och detaljerat beskrivet sex med riddaren Markus Järv.
– Jag vill ha mycket sex i mina böcker, det är kul. Man måste bygga upp en dramaturgi där man skapar ett sug, sedan nästan tillfredsställer det, sedan skapar ett sug igen. Men det är väldigt svårt att skriva sexskildringar, säger Simona Ahrnstedt.
Frida Skybäck håller med.
– Även de bästa författarna i världen har svårt för att skriva om sex. Ska man vara naturalistisk? Ska man romantisera? Hur man än gör så är det svårt.
– Man måste använda sin fantasi och se till att man själv blir upphetsad. Och man får inte vara orolig för vad mamma och pappa ska tänka om de läser, säger Simona Ahrnstedt.
Det ryms många olika slags berättelser inom romantikgenren – både Simona Ahrnstedt och Frida Skybäck nämner Jane Austen som en förebild – men en sak som 40-talets veckotidningsföljetonger, 80-talets tantsnusk, Harlequins månatliga serieromaner och ”Femtio nyanser” har gemensamt är att de mötts av ett starkt förakt.
– Romantiklitteratur är den lägst rankade genren under hela moderniteten, det tar sig bara olika uttryck under olika perioder, säger litteraturprofessorn Lisbeth Larsson.
– Varje gång det kommer något nytt blossar samma diskussion upp. Det kallas skamligt, äckligt, motbjudande, det ena efter det andra. Varför? Därför att det är litteratur som kvinnor läser. Reaktionerna är en spegling av det kvinnoförakt som finns i samhället.
– Jag säger inte att de här böckerna är estetiskt bra. Men det finns väldigt mycket litteratur som inte heller är estetiskt bra, men som inte möts med samma starka förakt, säger hon.
Just den nedlåtande inställningen till romantiklitteratur är något som både Frida Skybäck och Simona Ahrnstedt återkommer till.
– Romance får ofta skäll eftersom den inte speglar världen som den är. Som om kvinnor vore idioter. Är det något vi vet så är det väl att det inte finns någon perfekt man. Men man kanske vill läsa om en riddare innan man går tillbaka till att källsortera och prata med sina barn, säger Simona Ahrnstedt.
Båda författarna vill ge sina läsare en möjlighet att drömma sig bort till en annan tid, men samtidigt ta upp problem och teman som de själva möter.
– Hur mycket av sig själv vågar man ge upp i en relation? På 1300-talet blev man faktiskt ägd av en man när man gifte sig. Men man tar en stor risk när man inleder en relation idag också. Man kan utforska så många viktiga ämnen i den här litteraturen, säger Simona Ahrnstedt.
Gå till toppen