Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Monolog i en klass för sig

Av Alejandro Leiva Wenger. Scen: Malmö stadsteater, Studion. Medverkande: Pablo Leiva Wenger

Skådespelaren Pablo Leiva Wenger.Bild: Foto: Thomas Löfqvist
Författaren Anneli Jordahl skrev i sin bok ”Klass” för några år sedan att folk från medelklassen ofta kommer dragande med sina mor- eller farföräldrar för att hävda sin arbetarklassbakgrund. Jag tänker på det när jag ser Pablo Leiva Wenger kliva in i slips och kostym på Studion för Malmöpremiären av monologen ”127”. Scenrummet har med enkla medel förvandlats till en rättssal och Leiva Wenger föreställer Carlos, tingsnotarie och klassresenär. Jag tänker på min morfar, som jobbade sig upp från springpojke till direktör. Men nej, jag hävdar ingen arbetarklassbakgrund.
Alejandro Leiva Wenger, som debuterade med den uppmärksammade novellsamlingen ”Till vår ära” 2001, har specialskrivit manuset till sin bror, som nyligen gått ut scenskolan i Stockholm. Båda är uppväxta på Skärholmen med postkod 127.
Och det är lika bra att få det sagt: det är en rasande bra monolog och en suverän tolkning av densamma av Pablo Leiva Wenger, som regisserat sig själv i rollen som Carlos. Han har en självklar auktoritet i sitt spel, dessutom känsla för tajming och komiska vändningar. Blixtsnabbt växlar han mellan de olika typerna han gestaltar, alltifrån de förnumstiga högstadielärarna Maj-Britt och Håkan, som tycker att invandrareleverna ska satsa på att bli knegare och inte ha en massa orealistiska drömmar, till stöddiga poliser och nördiga postiljoner på Tomteboda postterminal.
I centrum för berättelsen står vänskapen med Timmy, som drömmer om att bli proffsboxare och är på god väg att lyckas. Timmy slåss med nävarna, Carlos med orden som hiphopkille med attityd, det är så de tar sig fram. Tills en olycka kullkastar Timmys karriär och slungar deras liv i olika riktningar: Carlos börjar plugga, först på komvux och sedan på universitetet, Timmy blir kriminell.
På ett plan handlar ”127” om hur det är att växa upp i förorten som invandrarkille på 90-talet. Den ger ingen smickrande bild av Sverige med rasism, segregation och oskrivna lagar. På ett annat plan handlar den om det som många kan känna igen sig i: om det som händer när man bestämmer sig för att byta liv. Om vem man blir om man lyckas och om priset man får betala, i form av osäkerhet och svek – mot sig själv och andra.
Minnet av min morfars livsberättelse är inte oväsentligt. Klassresan är en del av vår historia även om vi inte upplevt den själva.
Gå till toppen