Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sport

Förebilder för förändring

Svensk idrotts största ledarikon just nu är en kvinna.
Fyra banbrytande tränarförebilder: Maria Strandlund Tomsvik, Kristina Landgren Carestam, Anne Forsell och Kristina Pekkola.Bild: Fredrik Jalhed
Det gäller att utnyttja det – men göra det genom att släppa fram fler röster från kören bakom henne. En solist fixar inte hela showen.
Riksidrottsmötet 2013 har en historisk möjlighet att göra något mer än att älta motioner i procedurfrågor i timmar och i stället skaka om den skara av företrädesvis medelålders män som kommer att representera Sveriges 69 idrottsförbund några sena majdagar i Luleå.
Det handlar om jämställdhet, men också om idrottens egen överlevnad på sikt. Föreningslivet skriker sedan länge efter fler ledare.
Eftersom beskrivningen av bristen på kvinnliga ledare från Riksidrottsmötet 1976 passar lika bra in i dag, vore det kanske 37 år senare dags att göra något åt saken.
Det var lektorn vid GIH – Gymnastik- och Idrottshögskolan – som powerpointade citatet från då rakt i ansiktet på oss när World Village of Women Sports och Malmö högskola anordnade seminarium i ämnet.
En rad internationella forskare försökte förklara vad som ligger bakom att andelen kvinnliga coacher på elitnivå ligger på drygt femton procent. Men forskning blir lätt abstrakt och det var när de fyra elitcoacherna, ni ser citat av dem härintill, tog till orda i en paneldiskussion, som både problem och möjligheter blev levande. De fyra är banbrytare och förebilder i lite olika grad. Ledare med stora erfarenheter, som idrottsrörelsen borde lyssna till i kölvattnet av Pia Sundhages seglats in på den svenska scenen igen.
Det finns förstås många fler, men med det genomslag Sundhages återkomst fått och kommer att få, finns förmodligen inte ett bättre tillfälle att få de väggar att lyssna, där så mycket sitter ingrott i form av manligt tänkande.
Sätt panelen från Malmö på scenen i Luleå, låt dem berätta om sina erfarenheter och släpp inte ut delegaterna förrän de förstått betydelsen av förändring och har fattat aktiva beslut för att bryta den manliga normen som uppenbarligen styr föreningarnas val av coacher/tränare.
Våga ställa den självklara frågan varför män inte kan tränas av kvinnor – men vänd också på frågeställningen. Hur är det egentligen möjligt att Sveriges främsta fotbollslag de tre senaste åren, år efter år envisas med att ha enbart män i olika konstellationer som tränare? Vilka signaler sänder det ut från en 100-procentigt kvinnligt profilerad förening?
En norsk undersökning visar att en tredjedel av tillfrågade idrottsledare på elitnivå – lika bland båda könen – anser att kvinnor diskrimineras som ledare.
För att nå toppositioner måste kvinnliga ledare ha varit idrottare på högsta nivå, de har nästan alltid hög akademisk utbildning.
Till och med ridning och gymnastik, tappar sin relativt bredare bas av kvinnliga ledare på vägen upp till toppen.
Malin Forsmark-Eggertz, sittande på dubbla stolar som ordförande i Svenska Gymnastikförbundet och VD i World Village, nappade på tanken att Riksidrottsmötet med rätt approach kan bli en väckarklocka.
Får kvittera med att det är lätt att missa den vetenskapliga grund som redan börjat läggas inom projektet World Village of Women Sports, medan det bokstavliga bygget ännu inte spikats i alla instanser. Det som faktiskt ska generera 25 miljoner kronor årligen till en stiftelse för forskningen kring kvinnlig idrott.
Gå till toppen