Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

Stor i Japan

Han är stor i Japan, på en utseendefixerad scen där stilen är att ha stil.
Men Yohio ser sig främst som musiker. Och nu vill han växa till sig även i Sverige.

Yohio.Bild: Foto: Scanpix
Sjuttonårige Yohio har skapat sig en ordentlig fanbas inom den genre som kallas visual kei. Tusentals fans, mest flickor och unga kvinnor, finns i publiken när han framför sina melodiöst storslagna sånger på japanska.
Därifrån är steget till Melodifestivalsjippot faktiskt ett steg mot sans och måtta.
– Det är ganska skönt att här i Sverige få börja på nytt. Visst har jag uppträtt här förr – bandet Seremedy, där jag enbart är gitarrist, har gjort fyrtio spelningar i Sverige – men aldrig på den här nivån. I svensk tv kan man inte göra något större än Melodifestivalen.
Att en ung musiker får en andra chans att skapa sitt eget artistjag är ovanligt. Yohio är nästan unik: en erfaren artist som på hemmaplan tar sina första verkligt offentliga steg. Misstagen som hör till varje artists barnsjukdomar, och som man lär sig av, behöver han inte upprepa inför en svensk publik.
– Framgångarna har lärt mig mycket. Jag är väldigt medievan, vet vad jag ska säga och vad jag inte bör säga. Mina kollegor här tycker att schemat i festivalen är hårt, men är man som jag van vid pr-dagar med femton intervjuer utan paus så känns detta rätt avslappnat. Svenskarna har en lugn mentalitet. I Japan däremot är alla så stressade – man måste göra på rätt sätt hela tiden, annars blir folk nervösa.
Att gå på toa utan eskort till dörren är inte riktigt ok. Att utnyttja en lucka i schemat för att gå köpa en läsk är fullständigt uteslutet.
– Det handlar inte om att skydda mig från fansen, det är inte det. De är kontrollfreaks.
Fansen är för all del ihärdiga och så här långt också väldigt lojala. Han känner sig uppskattad som musiker, men vet att mycket av tjusningen handlar om hans exotiska yttre. Den genre som kallas visual kei är rent musikaliskt svårdefinierad – en spretig blandning av pop, power metal, glamrock och kommersiell emo.
– Ändå finns genomgående drag som förenar oss. Det finns en hel subkultur kring det här – sättet att klä och sminka sig, hur man agerar på scen och så vidare. Dessutom träffar vi fansen på in-store-events, regelbundet. Man släpper in folk, låser dörren och sedan sitter man bara och snackar.
Det finns förstås en paradox i att någon som likt Yohio så tydligt vårdar en image samtidigt kämpar så hårt med att få ut budskapet att musiken är viktigast.
– Det hindrar inte att man försöker se cool ut. Men på sistone har det dykt upp en del band som tror det räcker. De gör samma grejer och försöker låta likadant. Ännu så länge har de inte kommit någon vart, men i längden kan de bli ett hot. Scenen måste räddas från dem som inte kan spela och inte har egna idéer.
Många av Yohios idéer kommer ur hans djupa fascination för det japanska. Det började i småbarnsår med samurajer, sedan kom intresset för manga. Det ena gav det andra, och nu talar han flytande japanska.
– Det är en unik kultur, med en helt egen mentalitet. Det är fascinerande hur de lyckats hålla liv i särarten och gjort sig immuna mot intryck utifrån. Baksidan av myntet är rasismen. Fullt ut accepterad blir man aldrig, man är alltid en främling.
Läs alla artiklar om: Melodifestivalen 2013
Gå till toppen