Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

I den digitala skuggan

"Vissa dagar känner jag mig lite kaxig, men ibland vågar jag knappt gå in och göra någonting på nätet"

Våga klicka, våga surfa – mejla, chatta, skajpa. Blogga, twittra. Eller bara lägga ut färgfoton från barnbarnen på Facebook.
För Inga-Britt Solér, 82, handlar internet om att trotsa sin rädsla och ge sig ut i det okända.
– Vissa dagar känner jag mig lite kaxig, men ibland vågar jag knappt gå in och göra någonting på nätet.
Ett bankbesök i slutet av varje månad är en del av hennes liv. Den invanda rutinen ger henne en trygghet när det gäller hur hennes pengar hanteras.
Kontanterna i portmonnän och inbetalningsavierna i nypan. Och så iväg ut i gatuvimlet och hela vägen till banken på andra stan.
Det må råda värmebölja eller halkvarning – affärerna måste skötas.
– Jag vet att jag borde gå över till internet för att betala mina räkningar. Det är klart det skulle göra livet lite lättare, säger hon där hon sitter på en ranglig pall inne på banken.
Hon kastar en orolig blick på displayen uppe i taket. Det gäller att hålla koll på hur könumren bläddras fram så att man inte blir förbigången.
Och hon pratar om sina tankar kring ”nätet”.
– Det får inte vara krångligt och osäkert. Om det är en massa koder att hålla reda på kan det bli jobbigt. Då får det hellre vara, säger hon.
Tycker du att det är svårt med det tekniska?
– Jag har varit lärarinna i hela mitt liv. Engelska och svenska på högstadiet. Det underlättar väldigt mycket. Men jag har diskussioner med mitt barnbarn ibland.
– Jag säger: ”Det har du inte berättat att jag ska göra så”. Och får svaret: ”Jo, det sa jag ju förra gången.” Men det är minsann inte lätt att komma ihåg alla knapptryckningar. Man kan bara lära en sak om dagen – annars kör det ihop sig för en pensionär.
Inga-Britt Solér skrattar och skakar på huvudet. Tycker att hon gnäller för mycket. Och att hon låter lite för stöddig när hon säger att hon kan en del redan.
– Jag har ju bara börjat med internet. Och visst tycker jag det är spännande. Jag känner att världen vidgas. Allt man man kan få veta på Google. Alla länder man inte hunnit resa till. Det är ju fantastiskt.
Inga-Britt Solér tar sina första steg mot en framtid på internet via Seniornets IT-kurs på Södertorp.
Där träffar vi också Rudolf Palmér, 92, pensionerad järnvägare och något av en veteran på internet.
Han var åttionio när han första gången fångades på allvar av nätet. Bland de yngre pensionärerna har han rykte om sig att vara ”duktig”.
– Duktig? Vem har sagt det? Jag har ju bara hållit på i tre år. Men jag kan skicka e-post, jojomensan, säger han och lutar sig över datorbordet så att näsan nästan rör vid skärmen på laptopen.
Hur kom det sig att du fick upp ögonen för internet?
– Jag började när jag inte kunde skriva för hand så bra längre, för jag har ont i händerna. Artros. Då går det lättare med tangenter och att peka med musen.
– Jag ville gardera mej mot den dag när jag inte kan hålla i en penna alls.
Med ådriga händer, märkta av ett långt arbetsliv, låter han fingrarna spela upp en lite motsträvig pekfingervals på tangentbordet.
Så sätter han dit ett bestämt ”klick” och lutar sig tillbaka i stolen.
– Titta, nu gjorde datorn precis som jag ville igen. Jag blir lika förvånad var gång, säger han och skrynklar ihop ansiktet i ett stort leende.
Och så erkänner han att han faktiskt kan mycket annat än bara skicka epost. Betalar räkningar gör han dock ännu inte. Men kontakten med syskonbarnen ute i Europa har fått nytt liv på nätet.
– De yngre ger mej gott betyg för att jag vågar ge mej ut i datarymden. Då blir man lite stolt.
Hans enda egentliga problem med internet hänger samman med att han fått en ny leverantör hemmavid.
– Det är så jäkla knöligt. Jag ringer och protesterar men det är ett rent helsike att få rätt på det. Det retar mej. Så jag har tydligen börjat bli lite beroende, ändå.
Av nätet? Hade du trott det?
– Nej, aldrig i livet. Men jag har alltid varit en nyfiken och intresserad människa. Så det är kanske inte så konstigt, trots allt.
Vad tycker du är roligast med internet?
– Att se och höra allt som händer. Det går ju så snabbt på nätet. När det var tenniskravaller i Malmö kunde jag se dem från min balkong på 17:e våningen. Nu behöver jag bara slå på datorn.
I Seniornets lokal på Södertorp kämpar denna dag ett dussintal pensionärer i varsin digital uppförsbacke.
En och annat djup suck av frustration hörs i rummet – men också triumferande utrop inför en vunnen delseger över kodkrångel och felklickanden.
Alli Reimegård, 82, som startade Seniornet i Malmö för femton år sedan, går runt och ger ett råd eller en hjälpande hand där det behövs.
– Femtio nya pensionärer har tillkommit bara nu efter helgerna. Behovet är jättestort, säger hon.
Varför är tillströmningen så stor just nu?
– Vi märker en växande oro bland de äldre. När jag började för femton år sedan kunde jag bli både utskälld och kastad tomater på. Då var internet för pensionärer bara en idé som snart skulle blåsa över.
– Nu kommer de med sina nya laptops som barnbarnen har försett dem med. De unga är de första som insett att morfar och farmor måste kunna detta med nätet!
Hur ser IT-situationen ut för den äldre generationen?
– Problemet är att man snart inte kan skicka vanliga brev. Bankkontoren som vi känner dem är på väg att försvinna. Vårdkontakter som är så viktiga för de gamla är redan ett jätteproblem.
Hur lätt har de äldre hos dig att lära sig internet?
– De får börja med att lära sig surfa och när de kan det får de en hotmejladress. Då lyfter allt och livet blir helt annorlunda. De har roligt framför datorn. Många gamla ser det som en personlig seger.
Vad är svårast i början?
– Att förstå hur eposten fungerar. Och vad menar du med att ”ligga på webben”? Ute i rymden, ute på nåt moln? Jag förstår att det kan låta tossigt för äldre människor.
Hur länge tror du att man kan klara sig utan internet?
– Man målar in sig i ett hörn. Om fem år är det nog jättesvårt. De som idag säger att de inte vill vara med på nätet är illa ute, skulle jag vilja säga.
På sfi-utbildningen i Hyllie Park erbjuds nyanlända från hela världen utbildning i datorer och internet.
Elisabeth Mörnerud, verksamhetsledare, berättar:
– Kvinnor i förorten står längst ifrån det digitala samhället. Kortutbildade kvinnor är de mest utsatta. Vissa av dem kan inte läsa eller skriva. Och de vet inte hur man hanterar en datormus.
Elisabeth Mörnerud berättar hur många av de yngre kvinnorna på sfi har mobiltelefoner som de hanterar med stor skicklighet. Där finns en kompetens som är mycket användbar som byggsten i IT-utbildningen.
Vid en av datorerna på sfi i Hyllie sitter Nafisa Najibullah och Fatima Azimi, båda från Afghanistan.
Deras entusiasm inför att lära sig internet lyser upp rummet, när de med hjälp av tolk berättar hur deras drömmar om livet på nätet ser ut.
– Allt sker med internet. Jag måste kunna det. Jag kan skajpa med mina vänner i hemlandet. Och jag kan betala mina räkningar. Det är en stor och viktig hjälp, säger Nafisa Najibullah.
Fatima Azimi håller med:
– Jag ser inga problem. Vi kommer att lära oss så småningom. Det går fort. Och det är roligt och spännande.
Facebook snart?
– Absolut. Det ser jag fram emot. Då är man med på riktigt, varsomhelst.

Betala på bankkontor kostar

Det är inte bara längre väg att åka till banken än att logga in på nätet. Det är också dyrare. Här är priserna hos några banker för att betala en räkning i kassan:
Handelsbanken: 75 kronor.
SEB: 65 kronor om du är kund.
Nordea: 40–60 kronor om du är kund.
Gå till toppen