Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Nordiska supermodellen

Norden står sig relativt bra i en tuff världsekonomisk situation. Frågan kvarstår dock: Hur skapas mer välfärd för pengarna i morgon?

Norrsken.Bild: Bob Hallinen
Självgod? Nonchalant? Under de senaste två veckorna har Fredrik Reinfeldt (M) trampat i klaveret med uttalanden som fått bedömare att – med rätta – undra hur det står till med statsministerns politiska verklighetsbild.
I tisdags kallade han försvaret för ett ”särintresse”, och på världsekonomiskt forum i Davos trollade han bort 600 000 svenska industriarbetare med ett ”vi brukade ha folk i industrin, men de är praktiskt taget borta”.
Men låt oss lyfta blicken från det dagliga politiska spelet och försöka se den större bilden av Sverige. Hur ser verkligheten ut efter snart två mandatperioder med en borgerlig regering?
Inte så illa, svarar brittiska The Economist, vars aktuella 17-sidiga temanummer om de nordiska länderna som kom i slutet av veckan måste kännas som ett litet plåster på såren för en trött svensk statsminister.
Tidskriften sätter fingret på den nordiska och svenska samhällsmodellen. Att den bottnar i viktiga begrepp som pragmatism, individualism och tillit. Att den stora staten inte har varit ett självändamål. Att acceptansen för de internationellt sett höga skatterna bygger på att medborgarna känner att de får valuta för pengarna.
Men den gamla modellen i Sverige någonstans mellan socialism och kapitalism nådde vägs ände i början av 1990-talet. Mer stat och högre skatter kunde inte ge svaren längre.
De senaste tjugo åren har inte bara statsskulden reducerats från 70 till 37 procent av BNP, de offentliga utgifterna har minskat från 67 till 49 procent, marknaden har liberaliserats och det har införts valfrihetssystem i välfärden – något som marknadsliberala The Economist föga förvånande uppskattar.
Och under de senaste, snart, åtta åren har alliansregeringen lyckats sänka skatten med i stort sett bibehållen välfärd.
En ansvarsfull regering frågar inte i första hand vad som är ideologiskt korrekt, höger eller vänster, utan:
Hur får man mer välfärd för pengarna?
Eller som historikern Gunnar Viby Mogensen framhåller i tidskriften som svar på varför de nordiska länderna, med Sverige i spetsen, anammat en något mer marknadsliberal politik:
”Välfärdsstaten är utomordentlig på de flesta sätt, men vi har ett litet problem. Vi har inte råd med den.”
Det beröm som framtidens bedömare med rätta kan ge alliansregeringen, med det nya arbetarpartiet i spetsen, är att den trots allt tog ansvar för den svenska modellen genom att genomföra en rad viktiga liberala reformer.
Det är inte första gången som vare sig The Economist eller andra tunga utländska bedömare tycker att det ser bra ut i Norden. Och det rör sig inte om en okritisk hyllning.
Den nya nordiska ”supermodellen” är inte perfekt. De offentliga utgifterna i förhållande till BNP är fortfarande höga. Skattetrycket utgör fortfarande skäl för entreprenörer att flytta utomlands. Allt för många fastnar fortfarande i bidragsberoende.
Det finns, lovorden till trots, inte utrymme att bli vare sig självgod eller nonchalant. Jobbet är aldrig gjort för Reinfeldt & co.
Gå till toppen