Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

En mårdhund bland hermeliner

Gul utanpå. Rabén & Sjögren.
Patrik Lundberg har skrivit en drabbande och medryckande roman som ger liv åt frågor kring adoption och identitet. Oline Stig har läst.

Vissa minnen från barndomen har etsat sig fast. Ett av dem är när vår fröken skulle presentera en ny flicka i första klass. ”Nu ska ni vara snälla mot Caroline och ni får absolut inte kalla henne för negerboll”, sa hon allvarligt. Det är inte svårt att räkna ut vilket Carolines öknamn blev. Som jag minns det pratades det aldrig om att hon var adopterad eller vilket land i Afrika hon kom ifrån, frågan var tabu. Som vuxen har jag alltid tänkt på Carolines utanförskap som ett utfall av det oupplysta 1970-talet och en knäppskalle till lärare. Efter att ha läst Patrik Lundbergs roman, ”Gul utanpå”, vet jag bättre. Lundberg adopterades från Sydkorea till Sölvesborg som spädbarn och blev kallad kinesjävel under hela sin barndom, och det var i modern tid, under sent 1990-tal.
Lundberg är journalist och krönikör på Helsingborgs Dagblad. Hans skönlitterära debut kallas ungdomsroman, men den kan lika gärna läsas av vuxna. Som många andra ungdomsböcker handlar den om sökandet efter en identitet, men den ger också en inträngande skildring av det moderna Sydkorea och en god inblick i adoptionsdebatten.
”Gul utanpå” är en medryckande roman med en ovanlig blandning av svärta och lättsamhet, humor och allvar. I korta kapitel, på en effektiv och snärtig prosa, som ligger nära talspråket, beskriver Lundberg den yttre och inre resa som påbörjades 2007, när han efter en blöt natt i Malmö bestämmer sig för att söka upp sin biologiska familj i Sydkorea. Berättelsen från resan, som möjliggörs genom ett stipendium vid ett universitet i Incheon, varvas med barndomsminnen från Sölvesborg och funderingar kring vem han egentligen är. Vilket förhållande har han till det land som han inte har några minnen ifrån och som ändå är hans hemland? Är han Patrik eller Jong Dae? En av romanens starkaste scener är när han kliver av på flygplatsen i Seoul och finner sig omgiven av människor som ser ut som han. Plötsligt tillhör han majoriteten, och ändå inte.
Väl i Incheon inkvarteras han på universitetets sovsal för pojkar där reglerna är stenhårda – inga flickor på rummet efter mörkrets inbrott. Kulturkrockarna beskrivs med gott humör, till exempel hur han desperat försöker få tag på vegetarisk mat men får nöja sig med den extremt starka nationalrätten kimchi, som nästan får honom att storkna och hur han utan framgång försöker lära sig koreanska. Han får kontakt med en förening för adopterade och festar loss med likasinnade i Seoul. Då och då faller det lättsamma berättandet över i ytlighet, ibland hade jag önskat att Lundberg hade stannat upp lite mer och dröjt vid smärtan. Ett självmordsförsök nämns i förbigående, liksom en möjligen befogad rädsla för alkoholmissbruk.
Det är mötet med den biologiska familjen som är romanens kärna, här bränner texten till. Redan i Sverige har han fått reda på att han har en syster som grät i flera månader när han lämnades bort. Och när han äntligen möter dem, när han full av sinnesrörelse ser dem sitta samlade på adoptionskontoret, visar det sig att det är fel familj. Eller delvis fel. Kvinnan som han tror är hans mor visar sig vara hans faster. En historia med förfalskade adoptionspapper kommer i dagen och jakten på hans biologiska mor börjar.
Så hur förändras Patrik Jong Dae under sin resa, vem är han? En mårdhund, kommer han fram till. Ett älskat och magiskt djur i Korea, utan status i Sverige. Öknamnet kinesjävel går inte att glömma. Ändå är hans andra slutsats att man faktiskt kan ha två hem och rymma två skilda identiteter utan att falla isär.
Gul utanpå. Rabén & Sjögren.
Gå till toppen