I oktober förra året rapporterades det om ett infekterat namnbråk i Stockholmsstadsdelen Mariehäll. Ett förslag om att döpa ett nytt torg till Bamsetorget hade stoppats av politikerna. Det var redan bestämt att barnlitteraturen skulle användas för nya namn i området och den ansvariga nämnden hade godkänt Bagar Bengtssons, Alfons Åbergs och Pettsons gata. Liksom Bullerbytorget och Mamma Muparken.
Men Bamse stötte på patrull. Två gånger föreslog namnberedningen Bamsetorget för stadsbyggnadsnämnden. Två gånger sa de borgerliga politikerna i nämnden nej.
"Vi hade en lång diskussion om Bamse i nämnden. Ett resonemang om vad som är kommersiellt och vad som inte är det, och om seriefigurer kontra sagofigurer", förklarade det moderata stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius. Dessutom, tillade hon: "Det är lite skillnad i verkshöjd mellan Bamse och Pippi Långstrump".
Bamse var alltså för kommersiell. Till skillnad från Pettson och Alfons Åberg? Och för tecknad. Till skillnad från Mamma Mu? Tillika för dålig litteratur. Lilla Gubben som en gnäggande Raskolnikov mot Lille Skutts ytliga skuttande?
Nej, vad de flesta nog tänkte var att det fanns ett annat och outtalat motiv. Nämligen att Bamse är kommunist. Bamses politiska läggning, det var så att säga pellefanten i rummet. Bamse är svensk barnlitteraturs rödaste nalle och moderater döper helt enkelt ogärna sina gator och torg efter kända kommunister. Du kan leta med förstoringsglas genom hela Vellinge kommun. Det finns inte minsta Lenin-gränd där.
Uppenbarligen är det något med Bamse som fortfarande efter fyrtio år fungerar som dunderhonung för känsliga magar.
Ja, mer än fyrtio egentligen. Rune Andréasson skapade sin Bamsevärld på Sicilien i mars 1964. Han såg solen gå upp över bergen, han såg vulkanen Etna och Castel Mola. Han såg farmors hus på kullen och Bamses där bredvid. Han tog fram papper och penna och skrev: "På små kullar i solen ligger några lustiga hus. Där bor Bamse och hans vänner."
1966 kom de första kortfilmerna, under några år gick han som veckoserie i Allers, och i januari 1973 kom alltså första numret av tidningen "Bamse – världens starkaste björn", vilket gjorde denne björn till en av min generations viktigaste figurer. Upplagan var från början 36 000, tio år senare hade den vuxit till 185 000. 1991 var den som störst med 223 000. Rune Andréasson var chefredaktör och skrev manus och skötte ett helt tecknat imperium hemma från villan i Viken. När han dog 1999 lämnade han efter sig 61 färdiga manus som fortsatt att publiceras efter hans död.
En snäll och stark liten björn som vecka efter vecka talade om hur man skulle vara och bete sig. Nog måste det ha påverkat oss.
Men var Bamse verkligen kommunist?
Det finns en sak som talar för det. Ett avsnitt av vinjetten "Bamses skola" från nr 4 1983. Där berättar Bamse och hans vänner om hur Mao Zedong 1949 utropar Folkrepubliken Kina: "Landet var befriat från de krigsherrar, affärsmän och utlänningar som tidigare styrde. Före denna befrielse svalt vissa år många miljoner människor ihjäl. Efter 1949 har man delat på maten mer rättvist och ingen svälter. Det är en av 1900-talets viktigaste händelser".
Belastande, får man säga. En Joe McCarthy hade omedelbart belagt både Bamse och Skalman med yrkesförbud. Men kanske hade det varit lite förhastat. För även om beviset är tungt är det också förskräckligt ensamt.
Visst hade Rune Andréassons serier ofta ett slags ideologisk botten. Redan på 1940-talet började han teckna serien om Lille Rickard, en fattig föräldralös pojke som närde en ideologisk respektlöshet som förebådade Bamses. En annan serie handlade om pojken Habibu som har det påvert i en by i Afrika och en dag stjäl en hel vagn full med kött från ett turisthotell. "Du har väl inte stulit det?", frågar hans pappa oroligt. "Nädå. Jag har bara delat det lite rättvisare", svarar Habibu, och tillägger sedan för sig själv: "Vem stjäl egentligen från vem?".
Men Rune Andréasson var inte någon särskilt ideologisk person. Han förklarade själv sin möjligen något naiva bild av Maos Kina med att han rest i landet och förundrats över människors vänlighet. Och hur man än letar händer väldigt lite i Bamses dal som pekar på att Bamse skulle vara revolutionär. Den genomsnittlige Bamseserien följer tvärtom en ganska förutsägbar mall. Någon gör något dumt mot någon som är för svag för att kunna försvara sig. Bamse kommer till undsättning men har glömt äta sin dunderhonung. Lille Skutt springer och hämtar honungen. Bamse får i sig den i sista sekunden och räddar situationen. Slutet lyckligt. Sensmoralen: Man ska vara snäll. Man ska inte slåss. Man ska hjälpas åt. Den starke har inte mer rätt än den svage.
Ibland preciseras moralen, som när Bamse förklarar att "betala skatt är ett sätt att hjälpas åt". Ibland förespråkas ett slags civil olydnad i Thoureaus anda, som i att det är rätt att göra motstånd om den starke missbrukar sin makt. Men kommunism? Nej, i så fall hade en majoritet av Sveriges befolkning varit kommunister. Bamse är ingen omstörtare. Snarare en förvaltare. Bamsedalens trygga, vackra kullar är ingen Sovjetsatellit. Snarare ett slags socialliberalt drömsamhälle där kollektivism och individens frihet går hand i hand.
Varför blev det då ändå sådant liv i ungmoderata kretsar när Carl Bildt som nybliven statsminister dök upp i Bamseslips? Eller när Fredrik Reinfeldt satt och diskuterade livspusslet med ett av barnens Bamseplåster på fingret? Eller kring ett Bamsetorg i Mariehäll?
Jag tror man kan spåra förklaringen i en jämförelse med den andra av min generations stora serietidningar, Kalle Anka. Närmare bestämt i bilden av kapitalisten. Hos Bamse heter han Krösus Sork. Hos Kalle Anka heter han Joakim von Anka. Två ofantligt rika och mäktiga typer som ofta utgör ett slags egensinnigt nav i berättelserna. Lika i rikedom och makt, men samtidigt väldigt olika.
Joakim von Anka är snål, girig och hänsynslös. Han älskar sina pengar på ett extremt, närmast perverst, sätt. Men Carls Barks, tecknaren som skapade många av Ankeborgs invånare, gjorde honom ändå på något sätt mänsklig, till och med en smula hedervärd. Han försåg honom med en bakgrund. Han gjorde honom till en individualist som byggt sin förmögenhet på hårt arbete. Som offrat allt för sin rikedom och därför också håller fast desto hårdare vid det han har. Som vårdar sina pengar som vore de de barn han inte har. Den allra första kronan som en extra högt älskad förstfödd.
Varför? Kanske för att Barks såg lite av sig själv i Joakim von Anka. Carl Barks föddes 1901 på en bondgård i Oregon. Han tvingades sluta skolan som femtonåring och tog ströjobb som dräng och skogshuggare. Han var självlärd som tecknare och bara sporadiskt publicerad när han 1935 fick jobb hos Walt Disney. Han visste själv något om att vara fattig och utlämnad åt ihärdighet och begåvning. Han personifierade nästan i detalj den klassiska amerikanska drömmen.
Så är Joakim von Anka inte bara ett nidporträtt. Han är också en gestaltning av den individualiserade amerikanska kapitalismen. En tragikomisk gestalt i samma anda som Den store Gatsby. Ett förkroppsligande av den extrema individualismens möjligheter och förbannelser. En klassisk bild av plånbokens lust och själens obotliga ensamhet. (För övrigt mycket bättre fångat i hans engelska namn Scrooge McDuck. Liksom Dickens Scrooge är det en erbarmligt ensam figur som gömmer sig bakom pengarna. Offrar man precis allt för pengarna, är pengarna till sist det enda man har kvar. Där finns, om inte en kritik av kapitalismen, åtminstone en slags nyansering av den.)
Krösus Sork däremot, har inga förmildrande egenskaper. Han är rätt och slätt ond. Hans drivkraft är enkel: att göra ont och att göra pengar, och det ena är katalysatorn för det andra, han njuter lika mycket av båda. När Krösus Sork finner en öde ö full med ovanliga fjärilar gör han leende upp planer för att fånga och döda alla fjärilarna. Han planerar en stor motorväg genom dalen och njuter av att lägga den så att den går rakt över Anna-Cillas lilla leksaksaffär. Han njuter av tricksandet och av att göra illa. Ju smutsigare pengar desto bättre. Han är en nidbild så oförsonlig att det är lätt att förstå att den sticker i ögonen på dem som ser verklighetens Krösusar som samhällets själva stöttepelare.
Varför denna nidbild? Kanske för att Rune Andréasson själv inte på något sätt kunde se sig själv i Krösus Sork. Han kunde inte som Carl Barks leva sig in i uppkomlingens moraliska skuggvärldar. Andréasson var ju gymnasisten från fina Hvitfeldtska som via studentexamen och teaterskola hade sitt på det torra redan långt innan han ritat sin första Lille Skutt.
Bamse och Kalle Anka. Två tecknade bojar att navigera mellan. Jo, det är verkligen skillnad på dem. De står för två olika perspektiv. Det amerikanska, individualiserade och åtminstone teoretiskt meritokratiska mot det europeiska socialdemokratiska, välfärdscentrerade och kollektivistiska. Nej, kommunist är knappast Bamse, däremot uttalad förespråkare för den senare modellen.
Det paradoxala i hela historien är att när Rune Andréasson själv som ung drömde om framtiden, då var det Walt Disney han drömde om. Det var där han ville jobba, dennes värld och världsbild han fantiserade om att få vara med och skapa. Fast när han 1951 faktiskt fick ett erbjudande från Walt Disney hade han redan så mycket gjort, och så mycket på gång, att han utan att våndas kunde tacka nej.
Vad hade vi haft om Rune Andréasson tackat ja till det där erbjudandet från Walt Disney? Bamse och Kalle Anka som grannar i Ankeborg? Krösus Sork och Farbror Joakim som kompanjoner? Ett Bamsetorg i Mariehäll?