Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En modell som heter duga

För ett antal år sedan var en amerikansk diplomat på besök i Malmö. Under en lunchträff hos landshövdingen sade han sig vara djupt imponerad av de nordiska länderna:
"När jag är hemma i Washington får jag ofta frågan om vad det är som gör den nordiska modellen så framgångsrik. Då brukar jag svara att det är mycket enkelt: svenskarna tillverkar, danskarna säljer, norrmännen köper och finnarna försvarar."

Grand Hotel i Saltsjöbaden. Platsen för avtalet.Bild: Arkivfoto: Hasse Holmberg
Sedan dess har Norden kommit ännu mera i ropet.
Världens mest ansedda nyhetsmagasin, brittiska The Economist, hyllade häromveckan Norden som världens "nästa supermodell" med en specialsektion under rubriken "Nordiska ljus". Den behandlar Sverige, Danmark, Norge och Finland, men det är Sverige som står mest i fokus:
Den offentliga sektorns andel av BNP har minskat från 67 procent krisåret 1993 till 49 procent idag. Statsskulden krympte från 70 procent av BNP 1993 till 37 procent 2010. Marginalskatten har sänkts med 27 procentenheter sedan 1980-talet. Mellan 1993 och 2010 hade Sverige en snabbare produktivitetsutveckling än de femton viktigaste EU-länderna. Offentliga monopol har brutits upp, system har reformerats och Sverige klättrar i den internationella välståndsrankningen efter en bottennotering 1993, då den genomsnittlige svensken var fattigare än sin italienska motsvarighet.
Denna svenska transformation – en "tyst revolution", enligt The Economist – är huvudanledningen till att Sverige klarade finanskraschen 2008–2009 förhållandevis väl. Tillväxten är högre, arbetslösheten lägre och statsfinanserna i bättre skick än i eurozonen.
De övriga nordiska länderna har gjort liknande resor; Finland genomgick en remarkabel återhämtning efter Sovjetunionens kollaps och förlusten av sin viktigaste exportmarknad. Men Sverige sticker ut. Hela samhället har vitaliserats och moderniserats – och det har skett i brett samförstånd.
Det betyder inte att allt är frid och fröjd. The Economist pekar särskilt på integrationsproblemen; här figurerar Rosengård likaväl som Turning Torso. Nästan hälften, 46 procent, av de arbetslösa är födda utanför Europa. Även ungdomsarbetslösheten är ett bekymmer.
Mot The Economists svep över de nordiska länderna kan man dock invända att skillnaderna mellan dem är större än vad tidskriften ger sken av.
Sverige, Danmark, Norge och Finland möter sina utmaningar med olika historiska, ekonomiska och sociala ingångsvärden. Danmark, Norge och Finland har erfarenheter av ockupation och krig på 1900-talet. Det har inte Sverige. Danmark och Sverige är med i EU, men står till skillnad från Finland utanför euron. Norge är inte med i EU, men har olja. Sverige har en relativt omfattande flyktinginvandring, Finland har nästan ingen alls. Danmark saknar i praktiken anställningsskydd. I Sverige är det lagstadgat.
Så varför tala om en enhetlig nordisk modell?
Det är på modet att göra det, vilket i sin tur är resultatet av en PR-kupp.
Vid det ekonomiska toppmötet i Davos 2011 distribuerades på svenskt initiativ en rapport, The Nordic Way, med texter om nordisk kapitalism och social tillit.
"Den mest konkreta definitionen av 'den nordiska modellen' är att begreppet är en relanserad synonym för 'den svenska modellen': ett samhällssystem byggt på grundläggande samförstånd och förtroende mellan näringsliv och politik, stat och medborgare", skriver Sydsvenskankollegan Per Svensson i ett lysande reportage i det kommande numret av Arena.
Svensson noterar att "den svenska modellen" klingar alldeles för trångt och nationalistiskt i globaliseringens tid. Alternativet skulle kunna vara "den europeiska modellen", men den termen är ännu mer komprometterad på grund av skuldkrisen. Alltså får det bli Norden.
Att det rör sig om ett försök att under annat namn marknadsföra "den svenska modellen" blir nästan övertydligt genom förordet till The Nordic Way. Det är undertecknat av Kristina Persson och Jacob Wallenberg. Persson är före detta riksdagsledamot (S), landshövding och vice riksbankschef. Wallenberg är, ja, Wallenberg. Man hör ekot från Saltsjöbaden, Tage Erlanders Harpsundskonferenser – och Blå Tåget: "staten och kapitalet, de sitter i samma båt".
Socialdemokraterna, en gång förknippade med "den svenska modellen", känner sig utmanade av att statsminister Fredrik Reinfeldts "nya" moderater kallar sig arbetarparti och talar varmt om välfärden. Det har gått så långt att Socialdemokraterna har varumärkesskyddat "nordiska modellen" hos Patent- och registreringsverket; registreringsnumret är 0502189.
Per Svensson ställer den fullt befogade frågan varför partiet vill göra sig löjligt på detta sätt.
Även om "den svenska modellen" har sina baksidor – i en samförståndskultur riskerar allt att bli förhandlingsbart – så har den på det hela taget fungerat väl.
Breda och uthålliga överenskommelser, givande och tagande mellan olika intressen, begränsade sociala klyftor, ordning och reda på arbetsmarknaden, korruptionsfria myndigheter och en insikt om att resurser som skall fördelas först måste skapas lade grunden till en samhällsmodell som på ett förunderligt vis har förenat omfattande offentliga åtaganden med individuell frihet. Det som historikerna och författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh, som för övrigt medverkade i The Nordic Way, benämner "statsindividualism".
Maktutredningen identifierade 1990 en speciell svensk beslutsmetod baserad på överläggningar och konsultationer. Det utesluter inte hårda konflikter, men ett stråk av eftertänksamhet och besinning löper genom Sveriges utveckling. Motsättningarna har sällan tillåtits gå över styr.
Händelser och processer under mellankrigstiden hade avgörande betydelse. Den så kallade kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet om krispolitiken 1933 följdes av Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938. Högern accepterade demokratin. Socialdemokraterna avstod från socialisering. Denna anda beskrevs av Rickard Lindström, då betraktad som en av socialdemokratins främsta tänkare, men senare kritiserad för sitt stöd åt eftergiftspolitiken under andra världskriget. I ett litet häfte från KF, Om kompromiss, skrev Lindström 1932:
"För att samhället skall hålla samman, måste under förutsättning av demokrati kristalliseras ut en 'gemensam mening'. Denna 'gemensamma mening', det demokratiska samhällets modus vivendi, skapas genom ett invecklat balanssystem av överenskommelser, avslipningar, medgivanden ... Demokratins samhälle är kompromissens samhälle."
Även i tillspetsade situationer har en känsla för återhållsamhet och ordnade förhållanden gjort sig gällande. Detta, i kombination med en strävan efter bredast möjliga förankring, förklarar kanske mer än något annat varför Sverige i över 200 år har sluppit krig och våldsamma inre omvälvningar.
Man kan rent av gå tillbaka till 1809 och ett av de mest formativa – och farligaste – momenten i Sveriges historia och där finna spår av den svenska fixeringen vid att allt skall gå rätt och riktigt till.
Sverige låg i krig med nästan hela omgivningen, ekonomin var förödd och Finland förlorat. Ingen kunde vara säker på om Sverige skulle överleva som nation; det gick rykten om att landet skulle delas mellan Ryssland och Danmark. I det läget reste överstelöjtnant Georg Adlersparre upprorsfanan. I spetsen för västra arméns värmländska avdelning började han tåga mot Stockholm. Några dagar senare greps kung Gustav IV Adolf av revolterande officerare. Skyndsamt utformades sedan en ny regeringsform som skulle gälla som konstitutionellt ramverk i över 150 år.
Det var det närmaste Sverige har kommit en revolution. Och den var sannerligen svensk.
Ty på sin väg mot Stockholm följde Adlersparres styrkor till punkt och pricka 1791 års reglemente för marscher genom landet. De betalade, mot kvitto, för hästar och annat som rekvirerades. Allt bokfördes.
Gärna revolution, men först rejäl kvittens.
Sådant kunde – och kan – nog bara inträffa i Sverige.
Visst har den svenska modellen nordiska dimensioner. Men varför en av världens mest framgångsrika samhällsmodeller måste förses med ett annat geografiskt epitet än sitt ursprungliga är obegripligt.
En misstanke flimrar förbi:
Kan det vara så att Sverigedemokraternas främlingsfientliga framfart har fläckat ned begreppet svenskt?
I så fall har partiet tillåtits äta sig ohälsosamt långt in i vårt kollektiva minne.

MER ATT LÄSA

The Economist (February 2nd–8th 2013).
The Nordic Way (www.global utmaning.se).
Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (Norstedts) av Henrik Berggren och Lars Trägårdh.
Rickard Lindström. Per Albins folkhemsvisionär? (Hjalmarson & Högberg) av Lars-Erik Hansen.
Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens huvudrapport (SOU 1990:44).
Kärlek och krig. Revolutionen 1809 (Albert Bonniers Förlag) av Anders Isaksson.
Gå till toppen