Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Ingen påstår att rätt är lätt

Det är när brottet är vidrigt som rättvisan prövas. Breiviks försvarare ville men kunde inte säga nej.

Geir Lippestad, i rättvisans tjänst.Bild: Junge, Heiko
En lag eller ett sjukhus med hennes namn vore fint, säger Badri Singh Pandey. Så att hennes namn lever vidare, så att hon inte dog förgäves.
Om just Jyoti Singh Pandeys namn lever vidare må vara osagt, hur som helst blir denna 23-åriga kvinna ihågkommen världen över. Att hennes död är ett för högt pris är däremot säkert.
Men den ohyggliga våldtäkten den 16 december förändrar Indien.
När nyheten spreds över världen gick det inte längre att låtsas som att detta inte händer. Det gick inte att blunda för kvinnors ställning i ”världens största demokrati”.
Flickfoster aborteras i skrämmande hög grad; i Punjab föds 300 flickor på 1 000 pojkar. Flickor får mindre mat än sina bröder, de får sämre utbildning, de tvingas växa upp som mindre värda, de trakasseras – och vet att om de blir våldtagna så är skammen deras.
Men nu har Indiens kvinnor – och många män – fått nog.
De kräver förändring.
De misstänkta förövarna står inför rätta och den folkliga opinionen kräver dödsstraff. Det finns till och med stöd för uppfattningen att de inte ”förtjänat” någon rättegång alls – bara häng dem.
Här blir det komplicerat.
Det indiska advokatsamfundet tillkännagav att dess medlemmar inte kan ta uppdraget att försvara de fem åtalade. För att brottet är för grovt.
Att oroa sig för advokaters säkerhet är sin sak – självklart måste en advokat kunna frånsäga sig ett uppdrag för att det finns risker, hot och våld, förknippat med det. Men att ett advokatsamfund tvår sina händer och förklarar de misstänkta skyldiga utan process är oacceptabelt.
Försvarsadvokater ska ifrågasätta åtal, vittnen och bevis fram till en skuld bortom allt rimligt tvivel.
För rättvisans skull.
Som så många andra satt han som klistrad framför TV:n långt in på småtimmarna.
Morgonen därpå, den 23 juli 2011, ringde telefonen tidigt hemma hos Geir Lippestad i Oslo. Polisen hade gripit Anders Behring Breivik och massmördaren ville ha Lippestad som försvarare.
”Hur ska jag komma undan?”, var advokatens första tanke. Men hans hustru som är sjuksköterska förstod inte: i sitt jobb skulle hon ha tagit hand om Breivik. Var han inte jurist? Var det inte hans uppdrag?
Tanke nummer två:
”Det här blir obehagligt.”
Han visste, för tio år tidigare hade han försvarat en nazist som stod anklagad för mord. Men han hittade inget tillräckligt starkt skäl för att säga nej.
Så började den värsta dagen i Lippestads liv, dagen då Breivik i detalj och måleriskt beskrev alla mord, berättade vad barn sade innan de avrättades, hur förälskade par höll om varandra när de sköts och var unga samlades i grupper och sedan dödades en efter en.
Klockan sex på kvällen togs första pausen. Lippestad kopplade på mobilen, såg spekulationerna kring vem som skulle försvara Breivik och bekräftade att det var han.
Två timmar senare slog han på telefonen igen: 3 600 SMS, mejl och meddelanden från ursinniga människor. Många hot.
”Det som var speciellt var att jag inte blev rädd, jag orkade inte ta in mer ängslan”, förklarade han på Studentafton i Lund i torsdags.
När förhöret var slut den där dagen, vid tio på kvällen, var det fullt med folk framför polishuset. Stämningen var obehaglig.
Han satte sig på en gul läskback och funderade över hur han skulle hantera situationen. Vad han skulle säga? Han sökte svaret i sitt val en gång att bli jurist, i vad han är stolt över och bestämde sig för att detta var vad han måste kommunicera:
På en gul klisterlapp skrev han orden värderingskommunikation, rättssäkerhet, lugn, ärlig, värdig.
Under det halvår som följde bar han lappen med sig. Och efter de första dagarnas hakkors på dörren där hemma och arga människor i trädgården lyckades han få fram sitt budskap.
Norrmännen slöt upp bakom vikten av en rättvis process.
Så agerar en demokrati, konstaterar Lippestad – och förklarar den indiska reaktionen just med brister här. Han hade tagit sig an våldtäktsmålet, ja.
”När det är svårt måste man hålla fast vid principerna.”
Det Norge visade efter den 22 juli 2011 var att värdegrunden höll. Med statsminister Jens Stoltenbergs ord:
”Vårt svar på våldet är mer demokrati och mer öppenhet, vårt svar på ondska är mer vänskap och vårt svar på hatet är mer kärlek.”
Lippestad är socialdemokrat. Han delar inte Breiviks människosyn. Tvärtom:
Lippestad försvarar det mångkulturella samhället. Han skrev en pjäs till stöd för det redan som tonåring. Idag reser han runt och talar om värdegrund – och en talrik publik lyssnar andäktigt. Som i Lund.
Han är noga med att det viktiga är de grundläggande värderingarna: mänskliga rättigheter, respekt för demokrati, rättssäkerhet och människovärde. Olika kulturer, religioner, mat och kläder – ”hijab eller folkdräkt” – är oviktiga.
I krisens Europa hörs åter stöveltramp och det behövs fler som denne rättvisans riddare.
Extremismen griper kring sig – på gator och torg, men mest i det fördolda. På internet.
”Breivik radikaliserades genom nätet.”
Det är där kampen mot extremismen måste föras, menar Lippestad, där kunde Breivik ha stoppats. Diskussionen måste upp i ljuset.
Troll spricker i solen.
Gå till toppen