Kultur & Nöjen

Moomsteatern borrar sig in

Om en teater rör sig mot en punkt har Moomsteatern alltid varit på väg mot ”Gökboet”.

ConcertGenre: Gökboet. ConcertArtist: Av Dale Wasserman efter Ken Keseys roman Bearbetning: Per Törnqvist Regi: Ragna Weisteen Kompositör: Jan-Erik Sääf Scenografi och kostym: Helga Bumsch Ljus, rök- och videodesign: Hans C Roupe. Medverkande: Ronnie Larsson, Birte Heribertson, Rafael Petters. ConcertLocation: Moomsteatern. ConcertDate: 2013-02-09.
Nu har man äntligen tagit steget in i berättelsens episka universum, som handlar om människors försök att ta kontroll över varandra. Och som med Moomsteaterns utvidgade trupp omsluts av så mycket ömhet i tolkningen och skärpa i iscensättningen att Milos Formans kultfilm från 1975 alls inte skymmer sikten. Utan istället, tack vare en sällsam tajming av teaterögonblick, håller sig i lagom schack ute i kulissen.
Flera faktorer bidrar till att just det här Gökboet manar fram en egen rytm, som pendlar mellan sjudande kollektiv och fördjupade solon. Moomsteatern sammanstrålar med skådespelare från Teater Teamus i ett efterlängtat möte mellan fast ensemble och omsorgsteater. Resultatet är ärligt vimsigt, en kärleksfull kollision mellan repliker som uttalas med pondus och biroller som levererar personlig karisma. Ronnie Larsson stegar fram som odödlig Hövding i inre dimhöljd monolog. Niclas Lendemars Billy stammar, står upp för det och vinner på utsökt känslighet. På scenen finns dessutom flera ess i Malmös frigruppsklan, i perfekt casting. Rafael Petterssons orosfågel McMurphy är irriterande lik filmens Jack Nicholson men med egen sex appeal – en skicklig avvägning. Birte Heribertson placerar syster Rachels spelade godhet som en nylonstrumpa över ett ont ansikte. I en stark scen spricker hennes nuna i videoprojicerad gråt, alltmedan Nina Jemth i rollen som Harding tolkar Kent så att det molar: "Och i vårt land så får man inte vara förmer / Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser".
En catwalk tränger in i publikhavet. Längs väggarna stryker skuggor av vårdpersonal och intagna. Som publik sitter vi still, men med små rumsliga förskjutningar – framkallade av en vig och rörlig ensemble som ramas in av ljus och video – skapas rum i rummet. Perspektivgivande är dessutom det metaperspektiv som gör Rafael Pettersson till en tvångsintagen på teatern. Så här farlig har jag aldrig sett Moomsteatern förut.
Inledningsvis är det lite för fnittrigt på scenen och ibland strömmar dialogen för fort. Men i takt med att scen läggs till scen borrar sig Ragna Weisteens vackra version av Gökboet allt djupare in i en berättelse med mytiska kvaliteter.
Gå till toppen