Kultur

Dagbok hittar helt rätt ton

Det är ju fult att tjuvläsa andras dagböcker, men samtidigt kan det vara oemotståndligt. Efter bara några sidor in i sextonåriga Linneas bok kastar man alla betänkligheter – det här är en tjej man vill lära känna bättre.

Egentligen är det en ganska vanlig tonårsvardag som rullas upp för läsaren, men Linnea blandar egensinnigt ämnena och ger dem ofta en skruv. Till exempel är beskrivningarna av hur hon försöker kartlägga killen som hon är hemligt kär i lika dråpliga som obehagliga.
Texten är uppdelad i kortare avsnitt och med de serier och foton som finns insprängda mellan dagbokssidorna finns det chans att romanen kan locka även lite mindre vana läsare.
Det är fascinerande hur en vuxen man lyckas krypa under skinnet på en ung tjej. Wiberg skildrar Linnea med respekt och låter henne undersöka livet utan några tillrättalägganden eller moralkakor. Dessutom har han hittat helt rätt ton när han låter Linneas språk glida från egna påhittade ord till den lite pretentiösa stilen hos någon som gärna vill ha kulturkoll. Den språkliga balansen är kärnan i romanen och det som gör dagboken till mer än bara ytterligare en tonårsskildring.
Gå till toppen