Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Inte bara förlorare som hatar

Man ska inte dra förenklade slutsatser om näthatets gärningsmän och offer, skriver Ann Heberlein, som själv nätstalkats av en Chalmersprofessor.

En efter en satte de sig tillrätta på den höga pallen, kvinnorna som vittnade om hat, hot och förföljelse på nätet. Med stadig blick läste de mejl som de fått från anonyma män. Jag såg trailern inför torsdagens Uppdrag granskning i onsdags och nickade igenkännande där jag satt framför min dator. De vanliga tillmälena: hora, luder, fitta, pissluder. Adjektiven: ful, fet, vidrig. Hoten: straffknull, kniv i fittan, gruppvåldtäkt. Vaddå, tänkte jag, det där har jag levt med i nästan ett decennium. Det är väl inget att gnälla över. Det är bara så det är, tänkte jag och fnös lite i min ensamhet.
Det tog några minuter innan jag insåg hur sjuk min egen reaktion var: att jag vant mig vid hatet, hoten, könsorden. Att det där – att ha ont i magen varje gång jag öppnar min mejlbox har blivit ett normaltillstånd. Att jag accepterat att hatet är en del av mitt jobb. Att det är något man får på köpet om man väljer att delta i debatten på något sätt. Att jag resignerat.
I torsdags kväll såg jag naturligtvis Uppdrag granskning. Kvinnorna, journalister, debattörer, skådespelare, var modiga och skarpa i sina analyser. De ville belysa ett demokratiproblem. Programledaren ville veta om de var rädda. Anna Hedenmo, programledare för Agenda som blev hotad och trakasserad av en man under lång tid, sade allvarligt att hon betraktar näthatet som ett sätt att mota bort kvinnorna ur det offentliga rummet.
Jag tror att hon har rätt. Hatet blir större och hoten grövre ju större plats kvinnan tar på den offentliga arena som traditionellt varit mannens.
Uppdrag granskning lyckades få några av hatarna att ställa upp på att intervjuas. Som väntat var de en samling yngre, förorättade män som tedde sig mindre intelligenta och tämligen ofarliga och ganska generade.
Programledaren fångade dem i slitna trappuppgångar och utanför trista hyreskaserner. Alltså, de menade ju egentligen inte det där om gruppvåldtäkter. Och det var inte meningen att göra någon ledsen sade en av dem med flackande blick. Kontrasten mellan de välformulerade, väletablerade kvinnorna och de unga, tafatta och klumpiga männen var slående.
Männen passade perfekt in i skådespelaren Andrea Edwards beskrivning av näthatarna som bittra och övergivna män, män utan någon plats och position i samhället. Förlorarna. SD-väljarna. Männen i förorten och på landsbygden, utan jobb, kvinna och framtid.
Slutsatsen tycks bli att näthatarna är män utan makt. Ofarliga och patetiska män som får utlopp för sin frustration genom att skriva ”fitta” till en kvinna de sett på tv. Så enkelt är det nu inte.
För ganska exakt ett år sedan skrev jag en text i DN som berörde just hatet mot kvinnor. Slutklämmen var såhär: ”Det latenta, passivt aggressiva kvinnohat som både män och kvinnor bär måste problematiseras. Män lyssnar på män. Män vill bli respekterade av män, beundrade av män, smickrade av män. Kvinnor vill också bli respekterade av män, beundrade och smickrade: inte för sin sex appeal utan för sin intellektuella förmåga. Det vet männen. Det är därför de hatmejl jag får från män alltid handlar om mitt utseende (”ditt blonda luder”, ”din spacklade hora”) och mitt kön (”jävla fitta”) och aldrig om mina argument. Det skulle vara en lättnad att någon gång bli kallad idiot istället för fitta/hora/luder. Att slippa reduceras till en kropp, ett kön. Att faktiskt, någon gång, bli bemött som en tänkande varelse.”
Den texten fick som konsekvens att en man började nätstalka mig. Det pågick i några veckor, i full offentlighet på Twitter och under eget namn gav han sig på mig på olika sätt. Göteborgs-Posten uppmärksammade det hela. Mannen ifråga är nämligen en välkänd professor vid Chalmers. Chalmers satte igång en utredning och mannen fick så småningom lämna sitt jobb. I höstas dök han upp i tv-programmet ”Stalkers”. Han har förföljt, hotat och trakasserat en före detta i decennier. Förövarna är alltså inte alltid losermän. De är av alla möjliga sorter.
Dagen efter Uppdrag gransknings program om kvinnohatet på nätet postade Isabella Löwengrip ett inlägg på sin blogg med namnet ”Min story. Näthatet”. Det är vidrig läsning. Isabella berättar om år av hot och hat, brev med avföring och sperma, människor som sökt upp henne i hennes hem och handgripligen givit sig på henne. Isabella Löwengrip platsar trots detta inte bland kvinnorna som vittnar om förföljelse i Uppdrag granskning. Hon gillar att tjäna pengar och shoppa. Hon är entreprenör, inte en förkämpe för det fria ordet. Hon är, kort sagt, inte ett idealiskt offer. Lika lite som Chalmersprofessorn som förföljde mig är en idealisk förövare.
Det är utmärkt att näthatet diskuteras, men jag tror att vi måste akta oss för att dra förenklade slutsatser. De som hatar är inte bara maktlösa män. Och det hat som drabbar, låt säga, Linda Rosing, är lika vidrigt och oacceptabelt som det som drabbar Åsa Linderborg. Ingen har sig själv att skylla, varken kommunister eller bystdottningar förtjänar hat.
Gå till toppen