Jo, det är sant, det finns ett ord för precis allting. Dessa grottisar (de kallas så i vardagligt tal) specialintresserar sig för utrymmen under jord, precis som bergsklättrare strävar efter att nå toppen.
Det slår mig att jag har saker gemensamt med grottisarna. Eller åtminstone hade. När jag var sjutton år och tre månader och ägde ett falskleg.
Jag förlorade min klubboskuld i en grotta. En grotta som aldrig tog slut. Som aldrig stängde. Som man gick vilse i efter två xider. Det var på många sätt en traumatisk upplevelse. Möbelfossiler med kromhandtag från åttiotalet blandades med indiepop, spegelväggar, Justice och den söta lukten av poppers. Neandertalare i polyesterpolotröjor och dålig hållning viskade skamlösa förslag i örat. I hörnet stod strippstången och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka. Vad vill du mig, tänkte jag. Vad i helvete vill du mig? ”Rätt så nischad och tilltalar en speciell typ av människor”, beskrev arrangören Said Karlsson själv sin popklubb. Men alla visste att ”nischad” bara var en subtil ekvivalent till köttmarknad. Grottan hette Deep.
Generation -87 som jag själv tillhör gjorde sin klubbdebut i högkonjunktur. Jag har i efterhand blivit väl informerad om denna unika milstolpe i historien. Hur man vallfärdade till Malmö enbart för dess kosmopolitiska klubbliv. Hur alla klubbade. Hur Ilmar Reepalu klubbade. Det var givetvis ingenting som vi själva tänkte på. Vi var vana vid att få världsakter som Diplo och Ellen Allien serverade varje lördag på The Rumble, Art 4 Pleasure och i grottan på Crush.
Att köa i timmar var standard. Av förklarliga skäl var det därför som min egen generation gnällde högst när överetableringen ett par år senare jämnades ut till rätt proportioner.
En kompis ringer. ”Jag tänkte dra igång nya Deep. Vill du vara med?” Han intygar att stripppålen försvann med renoveringen i somras. Jag informerar honom om att man i grottor kan hitta förhistoriska lämningar av utdöda djurarter och Bockstensmän. ”Är det ditt slutgiltiga svar?”, säger han och lägger på luren.
Nya Deep? Som Nya Hornstull då eller? Jag är kräsen. Det ligger i 87:ans natur. Får en allergisk reaktion när Sweet Fred statusuppdaterar om att han ska återuppliva The Rumble och boka R Kelly till premiären. Även fast han skämtar. Förhistoriska klubbar (och r&b-artister) gör sig bäst genom att stanna i garderoben.
(På premiären vågar jag mig trots allt ner i grottan. Neandertalarna har bytt ut syntetpolon mot button down-skjorta. Men i väggarna sitter lukten av poppers fortfarande kvar.)
1. Klubb. Pop, disco och snygga visuals. Ikväll har klubben Apokalyps premiär på Deeps nysatsning. Nya klubbpersonligheter ligger bakom, det känns betryggande. Öppet 23–05.
2. Film. Dokumentären ”The Pirate Bay AFK” är en kärleksfull skildring av grundarna bakom sajten som kom att förändra din musikkonsumtion för alltid. Ladda ner filmen gratis på sajten.
3. Konst. Internationellt hajpade Tala Madani sätter fingret på maktstrukturer och maskulinitet genom sina gulliga män i mustasch. På lördag öppnar hennes utställning Rip Image på Moderna Museet.