Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

En befriande enkelhet

Av Alan Ayckbourn. Regi, översättning: Adde Malmberg. Skådespelare: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Göran Dyrssen, Josefin Iziamo, Fredrik Gunnarson, Anna Blomberg, Mattias Linderoth, Cecilia Lindqvist.
Malmö Stadsteater, Hipp, 15.2

Bild: Foto: Julia Lindemalm
Tre år har gått sedan Adde Malmberg senast livade upp Hipps salong med en fars. Britten Michael Frayn hade skrivit verket, annars mest känd för mångfacetterade dramer som Copenhagen och Democracy. Också farsen Rampfeber har en komplex uppbyggnad och resultatet på Hipps scen var inte alltigenom lyckat.
När Malmberg återvänder är det med ett än mer säkert kort i nypan, den över hela världen spelade Alan Ayckbourn, inte onödigt komplicerad men heller inte utan udd. Men hellre än samhällskroppen är det mänskliga hjärtat och medelklasslivet han penetrerar.
I motsats till föregångaren präglas uppsättningen på Hipp av en befriande enkelhet, ytterst synlig i Hansson Sjöbergs elegant funktionella scenografi med tre äkta sängar bredvid varandra i tre rum. Detaljerna gör skillnaden, som de propra designprylarna hos Ann och Uffe, renoveringskaoset hos Mats och Lena och det mögelskadade myset hos Torsten och Birgit.
Tre synliga hem och ett hem vi aldrig ser men hör desto mera om. Paret Susanna och Claes är i kris och under natten som går invaderas allas sängar bokstavligen av uppgörelsen, när kärlekens faser ska redas ut.
Livsödena rymmer alla stråk av tragik och det hade varit intressant att se vad som skett om Malmberg vågat dröja något lite mer vid sprickorna och gjort rollerna till gestalter mer än bara typer. Poäng plockas i stället på igenkänning och relationsgnabb, ett tryggt recept som puttrar småtrevligt mycket tack vare skådespelarna som är utmärkta överlag.
Riktigt bra är exempelvis Li Brådhe och Tom Ahlsell som det grånade paret vars största äventyr är att äta knäckebröd i sängen. Imponerar gör dessutom jämförelsevis oskolade Anna Blomberg som tecknar Lena med en ledig spelstil som ger skärpa åt karaktären, rollens begränsningar till trots. Det naturliga tilltalet tillför något väsentligt till pjäsen, liv och empati om man så vill.
Gå till toppen