Kultur & Nöjen

Könlöshet. David Wibergs Linnéa varken konvention eller skämt.

Vi ser henne ofta. Mannen i kvinnokläder på scenen. Hon kan vara långbent, glittrande och med ansiktet täckt av foundation. Eller så kan hon vara ett stycke kött, utrustad med fotinlägg och väskan krampaktigt i famnen. Vid åsynen av dessa feminiserade mansgestalter – som aldrig blir kvinnor, utan just förställda män – brukar publiken bli förtjust. Vi uppfattar det som ett trick när någon passerar en gräns.
David Wiberg som Linnéa.
Motsatsen existerar, men är mer sällsynt. När kvinnor spelar män är det politiska incitamentet starkare, undertexten allvarligare. Inom feministisk scenkonst blir dragking-teknik ett redskap, inte för att prova motsatt kön, utan för att vidga det fysiska handlingsutrymmet. Kroppen kan uttrycka så mycket mer än en könsroll fostrat oss till. Den kan flytta tyngdpunkten lite längre ner och gå med annorlunda rytm. Den kan spänna blicken i någon istället för att ta emot ögonkast. Och visst, det vore ju idiotiskt att som skådespelare inte utnyttja hela skalan.
När jag ser David Wibergs hyllade monolog ”Dagboksanteckningar från ett källarhål”, som gästspelade på Inkonst i veckan, slår det mig att det kanske är första gången som jag på riktigt möter ”gender blind” teater. Det är första gången jag ser, inte bara att en roll axlas av en person av motsatt sexuell identitet. För David Wibergs arbete med Linnéa på sexton år svär sig fri från kön: hon står där framför mikrofonen och kretsar oroligt med kajalmålade ögon, som svarta fåglar mot en blek bit hud. Hon gestikulerar med vänstra handen som om den vore ett djur med egen agenda, en nakenråtta kanske. Hon läser ur sin dagbok och tyngden i tonårshjärtat ställs mot den fladdrande lättheten i hennes rörelser.
Några korta toner bryter mörkret mellan musikern Stefan Johansson och Linnéa, som inte kan låta bli att titta på teknikbordet varje gång synten vaknar till liv. Vi skrattar nu också: som ett svar på skådespelarens förmåga att fånga ett momentant uttryck, och åt våra egna, nervösa minnen.
”Dagboksanteckningar från ett källarhål” går utanpå kvinna och man, men den går också utanpå ålder. Mot slutet glider David Wibergs röst över från ljus flicka till fyrtioårig man, alltmedan musikens tryck från högtalarna leder andningen in i en ny frekvens. När peruken dras bort från den nakna skallen får vi syn på vår egen vardagliga rekvisita. Just så här lätt väger den.
Det här är teater när gestaltningen av kön inte längre är vare sig konvention eller skämt. När existensen stavas ensamhet, som vi vet hur den känns. Föreställningen säger också, att om vi som värkande tonåringar känt till livets förändringspotential hade vi inte behövt gråta så mycket.
Gå till toppen