Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Hoten och lättjan

”Överlag tycks polisen inte bry sig om kriminalitet på nätet som riktas mot enskilda personer.”

Vill man bara så brukar det gå. Denna enkla regel i vardagslivet kan också tillämpas i rättsliga sammanhang.
I förra veckan berättade Läkartidningen att riksåklagaren, RÅ, har tillsatt en grupp med tolv åklagare vid sex kammare som skall handlägga brott inom hälso- och sjukvården. De skall skaffa sig specialistkompetens med hjälp av Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket och den nya Inspektionen för vård och omsorg.
Bakgrunden är den uppmärksammade processen mot en narkosläkare som 2009 greps på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Hon misstänktes för barmhärtighetsmord sedan en för tidigt född flicka hade avlidit av en överdos av narkosmedlet tiopental. Två och ett halvt år senare, efter att ha varit föremål för en påfrestande rättegång, friades läkaren av en enig tingsrätt.
RÅ fann ingen anledning att kritisera de inblandade åklagarna, men för alla som följde fallet var det uppenbart att handläggningen hade stora brister när det gällde såväl kompetens som bemötande. Narkosläkaren fick sin tillvaro sönderslagen. Om detta har Läkartidningens Sara Gunnarsdotter skrivit en omskakande reportagebok: 3 ml. Om ett blodprov och ett åtal.
Genom att koncentrera utredningar om brott i vården till specialåklagare vill RÅ minimera risken för att något sådant inträffar igen. Det är alldeles utmärkt.
Nu behövs det ett liknande kompetens- och ambitionslyft hos polisen i en fråga som på senare tid har väckt bestörta reaktioner: det verbala våldet på nätet. För det står alldeles klart att det också här finns allvarliga brister när det gäller kompetens och bemötande inom delar av det svenska rättsväsendet.
Påfallande ofta är det kvinnor som drabbas av hat och hot på nätet – och särskilt utsatta är de som är massmedialt profilerade. Ingen med anständighet i kroppen kunde undgå att känna äckel och vrede över den sadistiskt sexualiserade dynga som flöt upp till ytan när Uppdrag granskning lät kvinnliga journalister och debattörer läsa högt ur meddelanden som nått dem via nätet. (SVT 6/2)
Det handlade, utöver grova tillmälen, om exempelvis våldtäktshot, kroppsstyckning, kannibalism och övergrepp med basebollträn. Män med rasistiska åsikter – ofta sympatisörer till Sverigedemokraterna – förefaller vara överrepresenterade i denna vämjeliga trafik. Journalisten Lisa Bjurwald, som ägnat mycket tid och kraft åt att kartlägga högerextremismen, ger i sin senaste bok, Skrivbordskrigarna, förfärande exempel på rasistisk nätjargong.
Ett annat upprörande fall gäller karriärcoachen Nina Jansdotter. Hon jagas systematiskt av en hotfull nätgalning som vill få bort henne från Facebook. Hon får ingen hjälp av polisen. (SvD 14/2)
Men det är inte enbart kvinnor i offentligheten som drabbas.
Julia, 21, hade som privatperson skrivit ett inlägg på H&M:s Facebooksida, där hon kritiserade klädjätten för att den sålde tröjor med den döde rapartisten Tupac, som 1996 dömdes för sexuellt utnyttjande. I tusentals motinlägg – som H&M lät ligga kvar – kunde hon läsa hur hon borde våldtas, stenas och hängas. Hon uppmanades att ta livet av sig. Hennes adress spreds.
Julia blev rädd. Hon gick till polisen och gjorde en anmälan. Den lades ned redan nästa dag, utan att Julia själv fick reda på det.
En polischef i Västmanland försökte förklara det hela med att förtal inte faller under allmänt åtal; sådana ärenden måste enskilda driva på egen hand. Men det rörde sig inte enbart om förtal, utan också om olaga hot. Och olaga hot faller under allmänt åtal och skall utredas.
Att polisen inte hade upptäckt hoten visade sig ha en lika enkel som bedrövlig förklaring: man hade inte ens läst igenom den tråd med inlägg som låg till grund för Julias anmälan. Så slött går det till. Möjligen hör det till saken att det var just polisen i Västmanland som skapade rubriker förra året när konstaplarna protesterade mot att länspolismästaren satt stopp för deras långfrukostar på arbetstid.
Ett av de mejl som citerades i Uppdrag granskning avslutades så här – efter ett hot om styckning:
”Gå till polisen du. Jag är inte rädd för polisdjävlarna.”
Med tanke på att svensk polis bara lyckas gripa gärningsmannen bakom 15 procent av alla anmälda brott är det kanske inte så underligt att den som skrev detta känner sig säker.
Överlag tycks polisen inte alls bry sig om kriminalitet på nätet som riktas mot enskilda personer.
Aftonbladet berättade tidigare i år om ett företag i Skåne som skickar ut påhittade betalningskrav för porrsurfning; bland de drabbade finns en 19-årig flicka.
Många betalar för att bli av med obehaget, men över 1 000 polisanmälningar har lämnats in. Ingenting händer. Stefan Larsson, nationell bedrägeriexpert hos polisen, ger en förklaring som är fullkomligt häpnadsväckande. Företaget ”rör sig i en juridisk gråzon, med oegentligheter så svårutredda att ingen orkar ta tag i mängden anmälningar”. (AB 4/1)
Det vill säga:
Verksamheten är så omfattande att polisen inte ”orkar” göra något.
Denna polisiära passivitet inför hot, bedrägerier och annat som drabbar enskilda står i bjärt kontrast till den aktivitet som utvecklas av rättsväsendet när stora film- och skivbolag ser sina intressen hotade. Ett exempel är den omdiskuterade Ipredlagen mot olaglig fildelning, i kraft sedan 2009.
Man undrar i sitt stilla sinne vad som bedöms som allvarligast, rent juridiskt:
En tonårig grabb som laddar ned den senaste Bruce Willis-filmen, eller en vuxen man som skriver att han tänker våldta och döda kvinnor som han irriterar sig på?
Den nuvarande lagstiftningen när det gäller förtal och hot är på det hela taget tillräcklig för ingripanden mot de värsta avarterna på nätet. Fast kanske borde det bli lättare för åklagare att väcka åtal genom att istället rubricera grova fall av förtal som fridsbrott. Där saknas åtalsbegränsningar. Det utreds nu av justitiedepartementet. När det gäller olaga hot är, som sagt, regeln glasklar: det måste utredas.
Vad som saknas är viljan att göra någonting. Och så länge polisen rycker på axlarna även åt de mest flagranta fall av olaga hot kommer problemen bara att växa i omfattning i takt med de sociala mediernas tekniska utveckling.
Men hur upprörande det så kallade näthatet än är, så gäller det att inte tappa besinningen. Ty det handlar ytterst om något så viktigt som yttrandefrihetens gränser. Att snäva in dem innebär alltid demokratiska komplikationer.
Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö är en kontroversiell och provocerande debattör i moralfilosofiska frågor. I sin bok Privatliv från 2010 går han kusligt långt när han argumenterar för att ett verkligt öppet och därmed verkligt demokratiskt samhälle förutsätter att människor ger upp sin privata sfär. Det finns ingen motsättning mellan demokratisk öppenhet och personlig integritet. Tvärtom. Rättigheten att med ord angripa andra människor är tvilling med skyldigheten att respektera alla människors lika värde.
Men i en debattartikel i veckan gjorde Tännsjö en viktig distinktion. Att diskussionen förs på temat hat tar bort fokus från vad den borde handla om: hot. (DN 13/2)
Det är svårt att exakt definiera vad som är hat och lika svårt att avgöra om det är brottsligt eller ej. I ett fritt samhälle måste människor även få vräka ur sig hånfulla och nedsättande omdömen om andra. Det hindrar inte att förlöpningar bör stävjas eller städas undan, till exempel genom att medieföretag rensar i kommentarsfälten eller förbjuder anonyma inlägg. Men det är, förutom i de mest graverande fallen, en redaktionell uppgift, inte en juridisk.
När det gäller hot förhåller det sig annorlunda. Att hota med våld är kriminellt – och de som ägnar sig åt det måste riskera att lagföras. Men som Uppdrag granskning visade fungerar det inte så idag, trots en tydlig lagstiftning. Det beror alltså på bristande ork, eller vilja, hos polisen.
Precis som när det gäller brottslighet inom sjuk- och hälsovården krävs en rejäl och kraftsamlande uppgradering av ambitionsnivån i handläggningen av ärenden om hot på nätet. För som det nu är sorteras de bort. Av ren lathet.
Vill man så går det.
Men frågan är vad svensk polis vill. Förutom att maximera sina ”pinnar” genom att själva blåsa i alkomätarna, trakassera cyklister utan bakljus och bre mackor till morgonfikat.
Mer att läsa:
3 ml. Om ett blodprov och ett åtal (Läkartidningen Förlag AB) av Sara Gunnarsdotter.
Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur Kultur) av Lisa Bjurwald.
Privatliv (Fri tanke) av Torbjörn Tännsjö.
Att hantera brottmål effektivt. En utmaning för regeringen och rättsväsendet (Riksrevisionen 2011:27).
Gå till toppen