Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Pedagog mot strömmen

Åke Ortmark. Makten och lögnen – Ett liv i televisionens Sverige. Albert Bonniers förlag.
Åke Ortmark trotsar dagens låt-gå-liberalism och menar att folk behöver bli undervisade, skriver Kalle Lind.

Den som någon gång besökt SVT- och SR-husen i Stockholm har säkert kommit att associera till Honeckers Stasi eller Orwells Sanningsministerum. Utifrån: brutala betongkolosser som byggts för att stå där för evigt. Inuti: ett kluster av korridorer och kulvertar där decennier av utsända pekpinnar, propåer och påbud arkiveras.
I drygt sextio år – från Radiotjänsts första högmässa 1925 till Stenbecks första lågbudgetsändning 1988 – hade Sveriges radio och television i praktiken ensamrätt på etermedia. I gengäld tog man på sig det ansvarsfulla uppdraget att undervisa, uppfostra och emellanåt undanhålla somligt för svenska folket. Om inte formellt, så fungerade Sveriges television i praktiken som en statlig myndighet jämte Folkhälsoinstitutet, Pliktverket och Socialstyrelsen. Den som inte tror mig kan Youtuba ”Anslagstavlan”.
Men det där var på den där DDR-tiden som vi sjuttiotalister älskar att håna, i det skrattretande tidevarv då myndigheterna hade mage att bry sig om vår psykiska och fysiska hälsa. Nu avser SVT att hyra ut de flesta av sina byggnader, de som en gång byggdes för att stå för evigt. Troligen ska hyresintäkterna gå till att förlänga Schlager-SM från den ursprungliga timmen över nuvarande sex veckor till en ettårsorgie i ballonger och Björkman. Mediekoncernen som en gång uteslutande gav oss fibrer har mer och mer gått över till de snabba kolhydraterna.
SVT:s eget argument för att göra bred tv – för att motivera licensavgifterna måste public service vara en angelägenhet för alla och inte bara för de smala kretsarna – är intressant men inte oproblematiskt. Viktigare än att public service med varje enskild satsning når massorna är att i varje ögonblick stå oberoende från såväl statsmakt som kommersiella intressen. Vem granskar kopplingen mellan Melodifestivalen och skivbolagen? Vem vill vara partypoopern som påpekar oegentligheter i den kollektiva glädjeyran?
Det är alltid en lätt omtumlande känsla när man hittar argument hos någon vars åsikter man starkt ogillar. Den gamle tv-journalisten, intervjuaren, nyhetschefen (med mera) Åke Ortmark vill jag placera i den arroganshöger där man gärna lägger fram sina åsikter om islam och klimatalarmism som vore de fakta. I sina memoarer ”Makten och lögnen: Ett liv i televisionens Sverige” förklarar Ortmark på allvar varför män är bättre än kvinnor på tv-journalistik (det är för att de ägnar tid åt Financial Times istället för att sitta i sminket), men i ämnet public service har han en del matnyttigt att säga.
Så var han också med från början och formade den svenska tv-journalistiken. Tillsammans med några andra självrättfärdiga män introducerade han på sextiotalet skjutjärnsjournalistiken i svenska medier: en icke-servil, påläst intervjuteknik där makthavarna ifrågasattes istället för att, som de var vana vid, artigt tillfrågas om vilka förbättringar de var redo att göra härnäst.
I och med att Ortmark et consortes faktiskt gjorde en journalistik som ”bekämpade lögnen men inte systemet” vägrar han att acceptera det nedsättande begreppet ”statstelevision”: en television som ställer landets ministrar mot väggen kan omöjligen sägas gå i dess ledband.
Och här blir Ortmarks argumentation intressant. Till skillnad från många av vår tids antiintellektuella vulgärborgare inser Ortmark värdet av vad han kallar ”en allmännyttig television”: ”Det är bara allmännyttan som kan tillåta sig att vara odemokratisk, i den meningen att man inte i varje läge, och inte på bästa sändningstid, ängsligt måste anpassa sig till den bredaste publiksmaken. Krångligare än så behöver man inte göra resonemanget om allmännyttan. Den är inte bra, men den är bäst, har det visat sig, trots övertramp och ofullkomligheter.”
Det är en kulturelitist som talar, en sådan som vägrar gå med på ett naturligt samband mellan kvantitet och kvalitet, en sådan som Åkesson och Söder föraktar till och med mer än de föraktar muslimer.
Den Ortmark som tror att han är härligt frispråkig med sin antifeminism och sin politikerskepsis är i själva verket tämligen opportun 2013. Det är istället i det här ämnet, när han resonerar om att människan ibland behöver bli undervisad, som han går mot tidens högljudda ström av låt-gå-liberalism och kulturförakt.
En mediekoncern som tillhandahåller kunskap åt folket är den som utmanar makten. Att saluföra rågbröd trots att majoriteten vrålar efter cupcakes är verklig public service.
Gå till toppen