Kultur

Älska mig, hata mig

Ulrich Seidl sätter i ”Paradis: Kärlek” fingret på det internaliserade kvinnohat som även kvinnor bär på, skriver Lotta Lundberg.

Teresa är torsk. Hon uppfyller alla kriterier. Hon är ensam, fet och korkad. Hon är inte skolad i politisk korrekthet eller ämabel finess. Hon kan vare sig kontrollera sin arbetssituation, dotter eller hunger. Hon talar dialekt. Dessutom är hon kåt.
Teresa är som majoriteten av Europas kvinnor. Men vi andra döljer det lite bättre. Kanske har vi ett starkare överjag, bättre förskolepedagogik eller bara skam i kroppen?
I Sverige har vi dessutom lagens höga mur på vår sida. Vi anses förmögna att finna en hamn och en famn för vår kättja på andra sätt än att bli kriminella.
Därtill älskar vi att hata torskar.
Den österrikiska regissören Ulrich Seidls nya film ”Paradis: Kärlek” (”Paradies: Liebe”) handlar om torskar. Medelålders österrikiska kvinnor, så kallade sugarmamas, som semestrar på Kenyas vita stränder och där finner sig en svart beach boy att leka med.
Från början byter de bara en smekning mot en drink, senare lite uppmärksamhet mot en middag, och första samlaget är nästan alltid gratis, men innan veckan är slut blir förstås mamma svårt sjuk och min bror har hamnat på sjukhus.
Oreflekterat glider så Teresornas kärlekstörst över i svinaktig skörlevnad. Jag har misshandlats av män i hela mitt liv så nu är det min tur att ta för mig. Negrerna älskar ju ändå allt som är vilt.
”Paradis: Kärlek” är ingen film som bygger på identifikation. För regissören arbetar med distans. De överviktiga kvinnliga sexköparna från Wien som åker till Afrika för att knulla skimrande starka män, som kunde varit deras söner, har alltså ingenting med mig att göra. Regissören hjälper mig helt fräckt att känna så. Kall och utanför. Överlägsen.
Jag kommer förvisso nära. Doftnära, svettnära, sekretnära. Men inte människan, utan situationen. Det är obarmhärtigt. Och framförallt djupt obehagligt. För någonstans luktar det hat. Men vad är det som hatas? Är det fenomenet sexturism eller något annat?
Jag är oftast både för snål och för nyfiken för att lämna en film innan slutet. Nu är jag på väg att gå flera gånger. Men jag blir sittande. Jag tittar på. Och mår illa. För regissören gör något med mig som jag inte är förberedd på. Jag känner mig inlurad i hans öga. Ett kameraöga som oförblommerat förhärligar den manliga kroppen och lika ogenerat föraktar den kvinnliga.
Ja, den föraktar allt som kvinnorna gör. Deras inbördes relationer, deras samtal, deras känsloliv.
Jävligast är den scenen då kompisgänget (tanterna) köper en kille till Teresas födelsedag. Och dealen är att den som får hans kuk att stå som en tennsoldat får ligget. Fyra nakna blekfeta tanter i en säng gör allt för att vinna. Förnedringen är total. Men den unga gossen får inte upp den. Hur de än försöker.
Men vem är det som skäms när inte kuken står? Vem är det som blir sittande med gråten i halsen och svansen mellan benen när musiken tystnat och spriten är slut på födelsedagsfesten i Mombasa?
Det är också värt att notera att samtliga av de manliga skådespelarna är amatörer. Riktiga beach boys. Sexarbetare från Kenya. Seidl svarar i en intervju (Zeit-online) på frågan hur i all sin dag han får amatörers könsorgan att röra sig som han vill framför ett dussinhövdat kamerateam och fyra högutbildade skådespelerskor?
De tänker på pengar, svarar han. Pengar är en synnerligen erogen zon. Med eller utan kläder eller kameravinkel.
Ja, Seidl lyckas minsann vända upp och ner på mer än prostitutionsutredningens offerteorier. I den här filmen är det någon annan än horan som gråter.
Temat är det samma som Laurent Cantets film ”Mot södern” som kom 2005 med Charlotte Rampling i huvudrollen. Frustrerade tanter köper sex i Afrika. Men det finns en stor skillnad. I ”Mot Södern” talade kvinnorna perfekt engelska, de rörde sig elegant längs stränderna, de hade andra slags manér, de var sluga och slagfärdiga men framförallt var de snygga, starka och sexiga. Aldrig korkade eller äckliga. Och de vägde trettio kilo mindre.
Det paradoxala var att vi var många som kunde känna sympati för Cantets porträtt av de kvinnliga torskarna. De var helt enkelt belevad medelklass. Det förstår jag först när jag ser de fattiga, fula, puckade kvinnorna tigga om något annat än vad jag trodde att prostitution handlade om: makt och kontroll.
När Teresa vädjar till den afrikanska gossen att han ska kyssa hennes blygd och han vägrar, har hon inte bara blottat sin skuld som västerländsk torsk. Hon har visat sin skam. Teresa vill nämligen inte bara bli tillfredsställd. Hon har dessutom mage att vilja bli bekräftad.
”Paradis: Kärlek” handlar förvisso om sexturism och postkoloniala drömmar. Men det globala samhället där allt kan köpas för pengar är inte huvudtemat. Den sätter lika mycket ett paradoxalt finger på det slags internaliserade kvinnohat som även kvinnor blir bärare av. Och jag förtvivlar. Över mänskligheten och världen. Över all usel längtan och sunkig voyeurism. Men främst över att jag tillhör samma art som skådespelerskorna: kvinnan. Den otillfredsställda. Med Seidls blick: Äckliga.
Filmen är den första i Seidls triptyk om Paradiset: tro, hopp och kärlek. Tre filmer om tre kvinnor ur samma familj som försöker stilla sina djupaste längtor (på tyska har längtan plural).
Sextio bilder från alla tre filmerna visas fram till den 18 mars på fotografiska museet C/O Postfuhramt i Berlin-Mitte. När jag står på utställningen inför de kalla bilderna blir det ännu tydligare att Seidls tema inte främst är att försöka linda in indignation och eventuellt medlidande i ett politiskt språk. Han verkar snarare vilja berätta att alla föraktar de feta, fula och frustrerade.
Han känns som en blandning av Houllebecq, Jelinek och Ruben Östlund. Temat är Houllebecqs – svårigheter förädlar minsann inte människan. Smärtan är Jelineks – de som skäms kan aldrig ges tolkningsföreträde. Och modet Östlunds – hur mycket får man sparka på den som redan ligger?
Det hela blir en klaustrofobisk cocktail som man ska se och genomskåda.
För det är så viktigt med samtalet – efteråt.
Gå till toppen