Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hennes kropp sade stopp precis före mållinjen

I Malmö halvmaraton vek sig benen. En märklig känsla, minns
Linda Erlandsson, till vardags instruktör på Friskis och Svettis.

Det var i början av augusti. Solen gassade över Västra hamnen och drygt fyratusen fötter trampade runt i gruset bakom stormarknaden, i otålig väntan på att få ge sig iväg på sin språngmarsch genom staden.
Två av dem tillhörde 38-åriga flygvärdinnan Linda Erlandsson. Hon var ingen erfaren långdistanslöpare, men med ett förflutet som sjukampare och en fritid som instruktör på Friskis och Svettis kände hon sig redo att springa de 2,1 milen.
– Mitt mål var att klara halvmaran på under 1.55. I förväg pratade jag mycket om min målsättning med familjen, vännerna och motionärerna på Friskis. Och när jag kom till starten var jag enormt laddad. Att jag skulle ta mig i mål fanns inget tvivel om.
Så ljöd startskottet. En flod av löpare vällde fram längs banan. Linda Erlandsson flöt med, kände sig lätt i kroppen.
Efter fem kilometer var det vätskekontroll och hon svalde en klunk vatten och en klunk energidryck i farten. Likaså när tio kilometer var avverkade.
– Egentligen visste jag att jag drack för lite, men sprang ändå vidare. Jag hade börjat kolla på klockan, och såg att jag kanske kunde gå i mål på 1.48 – betydligt snabbare än jag hade tänkt från början.
Stärkt av den nya målsättningen höll hon fast vid det höga tempot, kilometer för kilometer. Sista raksträckan följde cykelbanan längs Ribersborgsstranden bort mot Västra hamnen.
– Den vägen är lång. Riktigt lång. Jag började känna lite kramp i benen och försökte stanna upp och stretcha ut några sekunder innan jag fortsatte. Men det hjälpte knappt – kroppen signalerade att den var trött.
Linda Erlandsson sprang som i ett töcken. Människorna runt omkring henne försvann ur synfältet. Men långt där framme var målgången i Västra hamnen. Snart skulle hon vara där, snart skulle hon tas emot av familj och vänner. Hon saktade in för att samla sig inför den allra sista sträckan.
– Då vek sig plötsligt benen under mig. Hur jag än försökte, så kunde jag inte resa mig upp. Det var en märklig känsla.
En funktionär förde henne av banan och hjälpte henne att lägga sig ner.
– Jag lär ha sagt: jag måste i mål och jag sprang med benen i luften, medan funktionären försökte stilla mig.
En sjuksköterska konstaterade att Linda Erlandsson drabbats av allvarlig vätskebrist, och hon fick därför åka ambulans till sjukhusets akutmottagning.
– Det var många känslor i kroppen när jag for iväg. Frustration och besvikelse över mig själv. Och skammen inför andra. Jag hade ju pratat så mycket om detta lopp, och så kom jag inte ens i mål. Det var verkligen ett nederlag. I stället låg jag där, med blåsiga och blodiga fötter och en hjärna som kändes som ett tuggummi. Jag lyckades inte ens komma ihåg min mans telefonnummer.
Familjen blev ändå varskodd och ett par timmar senare kom de och hämtade henne. De båda barnen såg med stora ögon hur deras mamma låg i sjuksängen, under dubbla filtar och iförd värmemössa.
– … och ändå skakade jag av frossa. Mina fingrar var alldeles blå.
Vid hemkomsten skrek kroppen efter vila och Linda förmådde knappt röra på sig.
– Dessutom kände jag mig väldigt låg. Jag ville inte träna, hade tappat lusten. Men när jag väl kom till Friskis och Svettis fick jag enbart uppmuntran och positiva reaktioner. Och jag har en del självdistans som gjorde att jag kunde bjuda på mig själv och prata om vad som hänt.
När höstterminen drog igång kände Linda Erlandsson den vanliga glädjen vid träningen. Fyra gånger i veckan leder hon skivstång och cirkelfys. Under passen uppmanar hon gärna deltagarna att utmana sig själva och tänja på sina gränser.
Men var går gränsen mellan utmaning och dumdristighet?
– Det är nog individuellt. För vissa går gränsen vid ett vanligt gympapass, medan andra springer ett maraton. Men som instruktör brukar jag peppa deltagarna att ta ett steg utanför den egna bekvämlighetszonen och våga bli trötta. Oftast orkar man ju mer än man tror – det mesta sitter i huvudet. Men i mitt eget fall ville huvudet ända in i mål, men kroppen orkade inte. Den var helt slut.
Har denna upplevelse påverkat din egen träning eller dina rutiner som instruktör?
– Egentligen inte … Men jag är en erfarenhet rikare, så nästa gång kommer jag att vara bättre förberedd och tänka på att dricka mer. För jag ska springa halvmaran igen – och då jag ska komma i mål.
Gå till toppen