Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Skenmanövrer

Operation Norrsken – om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts.
Christoph Anderssons bok om Stasis verksamhet i Sverige avslöjar en obehaglig blågul följsamhet, skriver Torbjörn Elensky.

Under det förra årtusendets sista år, 1999, deklarerade den sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki att aids inte kom från apor, utan att det framställts i amerikanska laboratorier. Det fanns alltså, enligt honom, ingen anledning att vara rädd för vare sig apbett eller oskyddat sex. I en artikel i Guardian (26.11 2008) skrev Sarah Boseley att den politik som baserats på presidentens falska antagande redan vid det laget, för fem år sen, skördat uppemot 300 000 liv.
Ryktet att viruset framställts i amerikanska militära laboratorier fabricerades av Stasis utlandsspionage, HVA, Haupverwaltung Aufklärung, på avdelningen med det agentromanklingande namnet ”X”. Den hade startat 1966 efter sovjetisk förebild – fast tyskarna gillade inte att ryssarna, om än bara internt, talade klarspråk om att de sysslade med ”desinformazija”, alltså desinformation. Men det var exakt vad de sysslade med, och med stor framgång. Förutom aids-ryktet sålde de exempelvis också förfalskningen av Hitlers dagböcker till tidskriften Stern 1983, och man var bland de första med att föra fram teorin att högerextremister mördat Olof Palme – som reaktion på att några av de tidigaste ryktena efter mordet pekat ut RAF-terrorister, vilka beskyddades av DDR.
Just den falska teorin om aids-viruset fick en extra skjuts då den svenska filmaren Roy Andersson av någon anledning valde att tro på den. Då Socialstyrelsen 1986 gav hans filmbolag i uppdrag att producera en informationsfilm om aids, som skulle visas bland annat i skolor och för värnpliktiga, lyckades filmaren, efter många turer och problem med produktionen, att göra en film som helt bygger på den östtyska desinformationen. Socialstyrelsen stoppade filmen, klokt nog, och redan 1992 berättade de östtyska agenterna själva i en bok, som fick stort genomslag i Tyskland, om hur hela lögnen fabricerats, vilket borde avgöra saken en gång för alla. Men Roy Andersson framhärdar och idag, 2013, ingår filmen i ett paket som hans bolag marknadsför särskilt till svenska skolor.
Berättelsen om hur det falska aids-ryktet utarbetades och spreds, via delvis själva ovetande vetenskapsmän med gott renommé och nyttiga idioter som vår filmare ovan, är en av de mest fascinerande i Christoph Anderssons nya bok om Stasis arbete i Sverige under det kalla kriget. Han redogör med stor klarhet för hur DDR i hög grad finansierade sin existens genom skumraskaffärer med västmakterna, och inte minst det formellt neutrala Sverige.
Samtidigt som IB genomförde sin åsiktsregistrering av svenska kommunister gjorde Bofors miljonaffärer med DDR. De sålde vapen, krut, allt DDR ville ha – och mycket i fullt medvetande om att det i själva verket inte alls var östtyskarna som skulle ha varorna, utan att de skulle smugglas vidare till Iran, mitt under det då pågående kriget mellan Iran och Irak. Svenska tjänstemän hjälpte till med de papper som krävdes.
En av de sjaskigaste historierna i boken är den om teologen Aleksander Radler. Han rekryterades av Stasi som ung student och sökte sig sedermera till Sverige, blev präst och forskare här. Under hela sin karriär, fram till murens fall, rapporterade han till Stasi om vänner, kolleger, överordnade och studenter. Christoph Andersson redogör för Radlers bana, som han rekonstruerat genom dokumentationen i Stasis egna arkiv. Radlers officiella och hemliga karriär följdes åt under åren. Ingen tvingade honom, han fick knappt något betalt – men ändå fortsatte han. Han ansågs, genom sin akademiska ställning, som en mycket viktig tillgång för Stasi.
Avslöjandet är givetvis en personlig tragedi. En förvisso gripande historia, fast viktigast är att inte offren glöms bort. Hur plågsamt den före detta spionens liv än må vara nu, då allt han satsat på är försvunnet, är det ändå viktigare att minnas människorna som fick sina liv förstörda. Det är ingen annan än de drabbade som kan ta på sig ansvaret att förlåta honom.
Christoph Andersson redogör pedagogiskt för Stasibyråkratins turer, och han berättar både om spionernas och angivarnas verksamhet, liksom om dem som föll offer för deras lögner och manipulationer.
”Operation Norrsken” innehåller ett halvdussin olika berättelser, som delvis hänger samman, men som var och en skulle kunnat bli en egen bok, och stoff för romaner och thrillerfilmer som vida överträffar fiktionens konspirationsteorier. Men det viktigaste som blir kvar hos mig efter läsningen är en otäck känsla av att det finns en kontinuitet mellan alla slags svenska regeringar, oavsett tid och politisk färg, som gör att man fortsätter att skydda sina kolleger. Att de som gör affärer på den här nivån, hur långt de än går, anses för viktiga för landet, för stora för att på allvar utmana, och att de demokratiska principerna gång på gång får ge vika för den realpolitiska praxisen, som i allmänhet bygger på en kombination av att man hukar för de starkaste och ser till att göra alla affärer som kan löna sig, oavsett med vem.
Denna inställning verkar vara lika levande idag som på 40- eller 80-talen, och borgerliga regeringar hemligstämplar socialdemokratiska affärer med samma kollegiala självklarhet som dessa är diskreta kring de borgerliga. Den äckligaste eftersmaken ger inte läsningen om diktaturens manipulationer, utan demokratins följsamhet.
Lögnens frön kan ligga länge i marken innan de gror, växer upp och bär sin giftiga frukt. Roy Andersson säljer, som sagt, ännu sin Stasiinspirerade film, i ett paket med särskild rabatt för skolor. Yttrandefrihet är demokratins grund, och jag menar givetvis inte att filmen bör förbjudas. Den har, liksom annan propaganda som producerades under det förra århundradet, ett stort historiskt intresse. Men lögner som fabricerats i en diktatur, och som redan skördat så många dödsoffer, finns det ingen anledning att sprida till eleverna i våra skolor.
Gå till toppen