Arne Persson är det slags målare som är rätt ovanlig idag. En målare som inte bara arbetar med färgen, utan som snarare är ett med färgen. En målare som går in och ut ur dissonanser och harmonier, på samma uppriktiga och prövande sätt som han går in och ut ur träddungar, vattenspeglingar och himmelsrevor.
Måleriet är visserligen numera på bred tillväxt som genre och uttryck. Men där en yngre generation ofta sätter berättandet främst, eller låter pensel och färg bli verktyg för ett utforskande av en idé, ett tema eller en politisk situation, bygger Arne Persson sina bilder kring färgen. Färgen, och naturen som har en oslipad och påträngande närvaro i hans bildvärld.
Nu har vi alltså denne målare från småländska skogsmarker, som med envis intensitet förmår blanda terra sienna, ockra och violett så att pigmentet kryper upp till ytan. Knappast behöver man tillägga något om den skönhet som kan utvinnas på detta sätt, eller om hur denna skönhet alltid kommer med en sträv integritet. För Arne Persson finns inga genvägar. Metodiskt blandar han sin äggoljetempera, men drar sig inte för att låta tillfälligheterna styra riktningen.
På senare år har han blivit alltmer raffinerad i det sistnämnda, och samlar många av motiven kring ett spel av linjer. Här kan viss försiktighet vara på plats för att inte framöver driva det linjära, snudd på ornamentala draget mot en alltför dekorativ verkan. Då det gäller de verk han nu visar på Galleri Estetica håller han dock en väl avvägd balans mellan bildrum och yta. Här kan han lekfullt låta underlaget träda i dagen, med sitt blanka lack eller ådrade trä i kontrast till skogens växtkraft. Som ett stycke natur är det starkt, som måleri är det självständigt och kraftfullt.